Japp, en liten bild men dock det.
Ett litet bevis pa att vi lever. I Havanna, sjukt snygga och drickandes mojito for nagra veckor sedan
Helloooo Dominikanska Republiken! Inga fler ranforsok tack!
00:10 lokal tid (05:10 svensk tid) var vi alltsa framme i detta varma land. Det forsta som hande var att vi, till skillnad fran ALLA andra turister, fick komma in gratis i landet! Hur lyckades vi kan man undra? Tja, vi gjorde helt enkelt sa att vi inte hade nagra kontanter att betala med (10 USD/person kostar det) och da de inte tog kort slappte de in oss HELT GRATIS. Inte sa vi nej tack till det inte. Det var valdigt skont att ha sparat in denna kostnad da det visade sig vara lonlost, typ, att pruta med taxichaufforerna. Vi gjorde vart basta och fick i och for sig ner priset fran 40 till 30 USD, men vi hade forvantat oss ett lite lagre pris. Kom i godan ro till vart hotell nr 1, det visade sig vara ett riktigt skithotell. Tur for oss att vi bara skulle bo dar en natt och sen byta boende till ett mycket finare hostel dar vi nu bor. Detta hostel ligger mitt i Zona Colonial som ar den aldsta och, enligt manga, finaste delen av Santo Domingo. Det ar sa bra att vi forlangt med en natt vilket innebar att vi kommer stanna i Santo Domingo till lordag for att da bege oss norrut till Sanama (typ, kanske Samana?) och forhoppningsvis se nagra valar. Kosta vad det kosta vill, valar ser man ju inte direkt varje dag!
Nu nar jag uppdaterat er lite om laget for tillfallet kanske det ar dags att beratta vad som hande igar? Nagot som fick var puls att bli ohalsosamt hog och Annas fodelsedag att inte vara riktigt lika rolig annu. Jag kande for ovrigt en liten press vad det gallde Annas fodelsedag da jag ju var typ den enda som kunde fira henne "pa riktigt". Det blev en liten solofodelsedagssang pa flygpanet 00:01, sen var jag extra snall hela dagen och pa kvallen anordnade jag en liten skattjakt till malet som var middag, tarta och fodelsedagssang pa en fin restaurang pa Plaza D´Espagna. Middagen och tartan var en present fran hela familjen Redner, och jag tror nog att numera 19-ariga froken Svensson var relativt nojd med det hela. Aven om det sjalvklart inte gar upp mot att fira hemma i familj och goda vanners lag med massa paket, godsaker och lite starkare fodelsedagssang.
MEN, sen har vi da den lilla handelsen som forstorde den glada stamningen en god stund, namligen ett litet RANFORSOK pa undertecknad. Mot slutet av den lilla skattjakten bytte jag namligen fardvag lite da det gick lite for snabbt (hade bokat bord till atta och klockan var val typ kvart i nar vi var klara). Det skulle jag INTE ha gjort. Da jag improviserade lite rakade det bli sa att vi hamnade pa ett stalle precis utanfor torget dar nagon tydligen tyckte att det dar med gatlysen var overskattat. Da Anna glatt skuttade framat precis framfor mig sag jag en kille komma emot mig i ogonvran och da han sa nagot antog jag att han bara var annu en kille som ville flirta med en blondin. Den nanosekunden da jag insag att han kom for nara for att bara saga hej kan nog ha varit den laskigaste i hela mitt liv ( jag blir fortfarande, helt arligt, skakig bara jag tanker pa det). Den javeln kom fram och ryckte tag i min vaska, min kamera och min troja. MEN. Han visste inte vem han gett sig pa. Han visste inte att den tillsynes klena, blonda och oskyldiga tjejen i sjalva verket var Nico G, en elev av livets harda skola i Larbro city. Sa fort han tagit tag i mina grejer korde jag pa den val beprovade maffiametoden att skrika hogt i falsett och sla till honom med min vaska. Han insag da sitt misstag och sprang snabbt dar ifran, utan nagon av mina agodelar med sig. Under de hundra meter som aven vi sprang darifran lar vi val typ ha slagit minst tre varlsrekord var och det tog val typ en kvart innan min puls var normal igen (antar att det aven galler Anna). For att latta upp stamningen lite under den goda middagen, det var ju faktiskt ANNAS FODELSEDAG, forsokte vi se det hela positivt. Hade det inte hant hade vi kanske tagit samma vag tillbaka och verkligen blivit av med nagot. Nu blev vi ju varnade, utan att forlora nagot pa det, sa nu vet vi att vi ska vara riktigt forsiktiga och tanka efter noga innan vi valjer fardvag.
Nar pulsen var normal igen och vi hunnit lugna ner oss lite lyckades vi faktiskt njuta av middagen, den fina sangen och den otroligt goda tartan. Om inte annat lar ju ranforsoket definitivt gora Annas fodelsedag minnesvard. Forhoppningsvis kommer hon ocksa ihag sin 19-ariga fodelsedag med en gnutta gladje, jag gjorde i alla fall mitt basta for att det skulle bli en fin dag att minnas och jag hoppas innerligt att den dar idioten inte forstorde det!
PusseliPuss pa er
Nicolina Alice Teresia Redner, aka Nico G
Adiós Cuba!
Och nu vet ju jag vad ni vill veta. Vad har vi gjort, och vad ar var plan? Sa himla bra att jag ska beratta det. Vi ar fortfarande kvar i Trinidad, dar vi var sist. Vi har flyttat fran riktiga Bernando till Camelina de La Paz, dar vi bor for endast 15 kubanska (typ 15 USD) per natt. Tillsammans. Det ar bra kan man saga.
Vi springer runt har i stan och gor bara precis vad vi vill typ. Trinidad ar som att man har tagit allt som man tror ska finnas pa Kuba och stoppat in det i en liten stad nara kusten. Det finns souvenirer, billigare cigarrer an i Havanna och varje kvall gar vi och resten av stan langst upp nara kyrkan pa Casa de la música och dansar salsa natten lang. Pa riktigt sa ar det sa och det tycker vi ar harligt! Darfor gar vi dit VARJE KVALL.
Vi har aven tagit upp det har med sol och bad igen efter ett litet uppehall sen Negril. Vi har varit pa en strand som heter Ancón dar vi har lart oss att smorja in Nicos rygg NOGA, annars ser hon sjukt rolig ut efterat (dagens Rudy, hej hej. Eller ok jag ar ju ocksa lite brand men inte lika roligt brand som Nico), och dar har vi aven lart oss att HATA hotellkomplexen de har dar, de ager namnligen varenda restaurant och dar fick man ju saklart inte sitta och ata sin mat som man kopt dar, fast restauranten var HELT tom, om man inte bodde pa hotellet. Vi vanliga lite fattiga far snallt sitta ute pa sanden utanfor och svettas ihjal medan restauranttaket erbjuder skugga till ingen nytta. Bra grej. Till denna strand har vi anda akt, eftersom den ar sa fiiiin, och det ar sa skooooont att bada och sola. Igar cyklade vi dit och hem, en liten utflykt pa ca 2,5 mil som vi gjorde pa ungefar VARLDENS BASTA CYKLAR. Inte. Ackelbruno, som vi dopte den bruna cykeln till, saktade in om man slutade trampa i en nedforsbacke. Det kans ju ganska ratt, liksom. Sportparlan, den bla, var lite battre, men inte mycket. Idag finner vi vissa svarigheter i att sitta.
Vi har ett stort hal i vart hjarta (japp, det gemensamma) som stavas KARIN och EVELINA. Vara kara smalanningar har lamnat oss for Santiago de Cuba langre soder och oster ut i landet. Vi saknar dem! Trinidad ar sig liksom inte likt och inte riktigt lika roligt.
Dock forsokte vi forbattra vart nedstamda humor efter saknaden och cykelfarden igarkvall. Efter var dagliga Casa de la músicavisit gick vi till en nattklubb som ligger i en grotta. Det later kanske lite lame men det ar ascooolt. Tank Lummelunda ganger typ 1000 och slang in lite discokulor och cubalibres. Klart! Och kul! Helt klart en humorhojare.
Det ar ju lite trist att lamna en stad som vi lart oss att gilla sa mycket. Samtidigt finns det ju saker som vi inte kommer sakna sa himla mycket, typ alla hustlers. Det kryllar av dem! Och de ger sig inte. "Behover du taxi?", "Nej". "Jag kan kora till La Boca" "Nej." "La Habana" "Nej." "Ancón" Man ba NEEEEEEEEEEJ. "Behover du nagonstans att ata?" "Nej." "Vi har kyckling" "Nej." "Rakor" Man blir liksom bara sa sjukt trott pa dem. A andra sidan tror vi att vi hade gillat staden annu mer om vi hade stannat langre. Pa ett satt kanner vi ocksa att vi redan varit har for lange, men hade vi akt nagon annanstans hade det blivit for flangigt och vi hade liksom inte hunnit njuta sa mycket.
Just det nu blir det lite osammanhangande men jag maste beratta om en kul grej som hande. Forsta dan vi skulle till stranden tankte vi aka till La Boca som ligger narmare sjalva Trinidad. BOTTENNAPP. Sa efter att ha vantat pa en taxi tillbaka ett bra tag lyckades vi lifta med en UNDERBAR kubansk lastbilschauffor till Ancón. Han var ju vard sin vikt i guld som stuvade in fyra sma bortkomna svenskor i sitt lilla ekipage. Cred till honom.
Klara och Ingrid, Deggan (brukar kalla Diego Luna for det nar vi ses) halsar tillbaka. Sara och Palle, vi har kopt cigarrer. Sa ni kan vara lugna allihopa, vi ar liksom klara med allt som ska goras pa Kuba.
Planen nu ar att vi ska ta bussen tillbaka till Havanna och sen sova pa flygplatsen (var lilla specialare) for att imorgonbitti ta planet till Costa Rica dar vi ar ett tag, typ 10 h innan vi aker vidare till Dominikanska Republiken. Och JA, jag har offrat 10 min av min fodelsedag at en flygtur da vi landar 00.10. Men det ar ok med mig, for jag ar sa mogen.
Kram pa er allihop!
Anna
Praise the Swedish kollektivtrafik and HATE fakeBernando!
Vi ska VERKLIGEN uppskatta var svenska kollektivtrafik betydligt mycket mer! Vissa uppskattar den troligtvis inte alls, men det borde man gora! Det fick jag, froken Svensson och Vaxjobrudarna erfara igar. Vi pallrade oss upp halv sex ur vara skona sangar for att klockan sju ta bussen, trodde vi, fran Havanna till Trinidad (en jattevacker stad pa Kubas sydkust). Det blev INTE RIKTIGT som vi hade tankt oss. I fyra laaaaanga timmar fick vi vanta utanfor hotell Inglaterra i sallskap med mysiga flygor och hemlosa hundar. Vi fick se solen ga upp, se typ tusen andra bussar aka forbi och var plan att ata var medhavda frukost pa bussen andrades snabbt. Under dessa fyra timmar skapades en forhoppning om att vi i alla fall kunde fa lite pengar tillbaka da arslena pa bussbolaget lyckats overboka en buss och inte direkt var snabba pa att fixa en ny. Denna forhoppning var onodig. Da jag fragde damen pa hotellet som ordnade upp allt om vi kunde fa en viss ersattning svarade hon lite irriterat: "Nooooo, OF COURSE not!". Tacka vet jag svensk kollektivtrafik!
Som tur ar var bussresan i alla fall en trevlig upplevelse men underbara vyer utanfor fonstret. Sma sota byar, fina akrar och en standigt lysande sol hojde humoret en aning. Men denna lilla lycka forstordes snabbt da vi klev av bussen i Trinidad. Inte alls pa grund av den sjukt vackra staden utan pa grund av de SJUKT JOBBIGA manniskorna. Alla fragde typ tio ganger vardera om vi ville bo hos just dem och efter tio stycken ganska vanliga "No gracias" lackade Anna (till stor del pa grund av sin annu sjuka mage) och sa med sin morkaste och starkaste stamma "NOOOOOOO!". Till och med jag blev lite radd, men det var bra gjort! Vi tog oss relativt snabbt darifran, efter att jag surt avfardat en kille som jag trodde var taxichauffor.
Efter att ha foljt med Evelina och Karin till sitt casa kom denna taxichauffor igen och presenterade sig som Bernando, var vard. Pinsamt tyckte vi, men han var lika trevlig anda och foljde oss till sitt andra casa da hans forsta var fullbokat. Redan dar borde tva smarta naturvetare ha reagerat pa att nagot var fel da vi ju faktiskt bokat via internet, men det gjorde vi dessvarre inte. Allt var frid och frojd och vi spenderade hela dagen och kvallen i den vackra staden, med telefonen "hemma" pa laddning. Det var dumt... Nar vi kom, ca halv ett pa natten, laste jag smset fran min kara far dar han varnade oss for manniskor som utger sig for att vara ens vard och leder en till ett annat casa. Var riktiga vard hade mailat att han vantade pa oss och han skulle ju faktiskt inte ha mott oss vid bussen, vilket vi inte heller reagerat pa. Vi hade alltsa blivit grundlurade, KUL! Men vad kunde vi gora at det mitt i natten? Vi fick sova pa det falska stallet, om an lite oroligt fran min sida, for att imorse fixa det hela. Aven fast vi loste det smidigt och utan problem kan vi inte undvika att kanna ett visst hat mot denna fakeBernando. Jag skulle rada honom att halla sig inne de narmaste dagarna.
Det ar nu man far forsoka tanka att vi lever, mar bra och solen skiner antligen rejalt! Det blir mycket lattare att hantera alla hinder da. Sen alskar vi ju Trinidad ocksa, och vi har varldens basta familjer som alltid stottar oss! Vi ar ganska lyckliga anda nar man tanker efter. Tack for allt cred jag fick tillslut for att jag ar en sa bra van, det gor ocksa att allt kanns mycket battre! Hanna; vi har ett litet onskemal om att du stannar i Norge tills vart vykort kommer, vi skulle uppskatta det!
Pussar fran varmen fran en ganska lycklig Nicolina, om an lite bitter.
Stackars stackars STACKARS mig.
Japp varldens mest ynkliga manniska at your service. A. Svensson har dragit pa sig magsjuka och jag ligger nu hemma, ororlig i sangen medans Nico ranner runt ute pa stan med Evelina och Karin (Vaxjobrudarna). Det har alltsa blivit annu bedrovligare an sist. Tur att vi ar sa HIMLA harda (tack Kattis, for Skinnarmojamforelsen, kunde inte sagt det battre sjalv).
Nej men for att halla modet uppe tankte jag lista massa bra saker som har hant.
Vi har ju t ex tagit oss till Havanna, en sinnessjukt vacker stad (som krylar av gamla bilar, pappa).
Vi bor hemma hos varldens gulligaste Victoria och Ernesto, precis pa gangavstand till typ allt.
Vi har blivit vanner med tva fruktansvart gulliga Vaxjobor.
Vi kan kopa kalasbillig rom.
Det ar ganska varmt (men tyvarr inte sa soligt).
Vi har ganska varmt varmvatten i duschen(!).
Vi ar sams, oftast iaf (vi tycker ju lite olika ibland, som t ex om man maste peta i sig Resorb som smakar bla om man ar magsjuk eller om man ska fa ata det man kanner for, om det ar jattecoolt eller jattelaskigt att aka och se pa valar i Dom. Rep., om vi ska lagga massa dyra pengar pa att lagga upp bilder pa bloggen eller inte, osv osv. Inga storre saker liksom)
Vi spracker inte budgeten sa jattemycket som vi hade kunnat gora.
Jattemanga laser var blogg, TACK FOR DET!
Jag har upptackt att jag faktiskt inte ar jattedalig pa spanska.
Vi har hittat en relativt billig buss till Trinidad som vi ska ta imorgon (och nej, inte on Trinidad som i Trinidad & Tobago utan staden Trinidad har pa Kuba).
Vi har sett lite fin salsa nar vi var ute och drack Cubalibres haromkvallen. Osv,osv.
Nej nog far vara nog, nu orkar jag typ inte vara sahar overpositiv langre.
En dalig grej da, som ju ar lite trist ar att cigarrerna har kostar skjortan!!!! 10 kubanska konvertlibla pesos (typ 10 USD!) for EN ynka cigarr. Vi ska forsoka leta reda pa billigare. Rom kan ni dock fa i stora lass, en flaska pa 70 cl kostar ca 3.85. Det kanns liksom mer overkomligt.
Tack far alla fina kommentarer vi far, vi blir lite rorda av det ar sa manga hemma som bryr sig om oss. Kattis: ett vykort ar redan pavag! Ni som inte far nagot denna omgangen: jag har bara delat upp det lite, ni far ett nasta gang jag skickar! Lovar! (Kattis du ar med i bada vykortsgrupperna)
Nu tankte jag ju da prova att lagga upp lite bilder (Nico ar ju inte har!) sa vi far se hur det gar.
Pussar pa er! Var glada att jag inte kan pussa pa er pa riktigt!
Anna med tomma magen
Pa plats i cigarrernas hemland!
OjojojojojOJ, vart ska vi borja? Resan till detta foraldrade land blev langre, krokigare och betydligt dyrare an vi hade tankt oss. Vi lamnade Negril i forrgar morse och forst idag har vi duschat sen avfarden, det sager kanske lite om motgangarna vi mott? Okej, det hela borjade med en bussfard till Montego Bay dar vara forhoppningar var att det skulle ga ett plan till Kuba under dagen som vi smidigt kunde hoppa pa. NEJ! Tydligen inte. Foljaktligen tog vi oss in till staden for att besoka en resebyra. Gick det som vi tankt oss? NEJ! Det var svindyrt att fixa resa till och fran Kuba. Da tankte vi: "vi besoker en annan resebyra". Gick det bra? NEJ! Vi gav upp det dar med resebyraer och fokuserade pa boende for natten istallet. Gick det bra? NEJ! Det vi hittade var ETT ledigt rum med tre dubbelsangar och det tankte vi inte betala for. Det hela fortlopte typ sa har: Vi tog en taxi till flygplatsen, horde oss for om biljetter till Kuba (under tiden hade pappa Redner, TUSEN TACK, bokat biljetter fran Kuba till Dominikanska vilket kravdes for att fa visum), blev bundisar med tva flygplatsarbetande jamaicaner, bokade biljetter till morgonen efter och bestamde oss for att sova pa flygplatsen. JA, ni laste ratt, vi sov pa flygplatsen! Och da tanker man kanske att "ja, de sov ju i alla fulla fall under tak". Nope. Vi sov utanfor ankomsthallen pa en underbart skon trabank (eller inte!). Det dar med hygien skippade vi det lilla dygnet. Ca tre timmars somn var lyckades vi skrapa ihop! Anna spelade kort med en stadare och jag fick ett fint erbjudande om att gifta mig med en 50+are.
Igar morse tog vi alltsa flyget, det dyra med varldens ynkligaste frukost, till Kuba. Under var vantan pa gaten traffade vi for ovrigt tva svenska tjejer som vi planerar att aka till Santiago de Cuba med. Karin och Evelina fran Vaxjo. De tva och de tre parokta skaningarna som vi traffade i Kingston ar an sa lange de enda européerna vi traffat under resan. Efter manga passkontroller och sniffande knarkhundar tog vi taxin in till Havanna for vart nasta mission; boende har. Vart forsta stopp blev Casa Abel vilket tyvarr var fullbokat, men Abel var sa snall att han fixade boende till oss pa annat hall. Hur ofta hander det liksom? Kan ni tanka er receptionisten pa Skandic Hotell saga "tyvarr ar det fullt har, men jag har fixat ett rum till er pa Clarion"? Ungefar varldens sotaste tant kom och hamtade oss och foljde oss till hennes och hennes mans lagenhet i centrala Havanna. Har bor vi alltsa nu, for 30 dollar natten med sovrum, badrum och vardagsrum. Jattestor frukost och det som nastan ar mest fantastiskt av allt, INTERNET! For en gangs skulle hade vi lite tur da internet hemma tydligen ar jatteovanligt pa Kuba, den turen tackar vi for!
Trotta som vi var dackade vi, pa fullt allvar, klockan halv fem igar kvall efter en tur pa stan och vaknade imorse klockan sex. En liten trevlig overraskning vantade da jag kastade ut benen fran sangen, satte ner fotterna pa golvet och horde ett fint litet "plask". Vad tankte jag da? NEJ! Inte mer oflyt? Eller flyt kanske man ska saga? HELA GOLVET var tackt med ett typ tva centimer hogt vattenlager, i HELA LAGENHETEN! En liten fin oversvamning skulle man kanske kunna kalla det. Och vart hade vi all var packning om inte pa detta vattentackta golv? Annas packning klarade sig relativt bra men typ 90% av mina klader var dyngsura. Som tur ar bor vi hos varldens basta manniskor som fixade allt at oss, de torkade upp vattnet, torkade kladerna och hangde upp dem, ordnade varldens frukost och bad sa hemskt mycket om ursakt. Sa nu kanns allt bra igen! Eller ja, bra och bra kanske man inte ska saga. Vi kom pa i efterhand att det kostade oss 700 kronor att vaxla fran amerikanska dollar till kubanska konvertibla pesos pa flygplatsen, detta pa grund av handelsembargot med USA. Vi far helt enkelt forsoka tanka som min kara far sa fint skrev "Men skit i det det ar bara pengar. Bara ni mar bra sa ar jag nojd". Vi far se det sa. Vi mar ju faktiskt bra och ar nyduschade och har rena klader pa oss for forsta gangen pa typ tre dygn! Sen ar vi ju i en alldeles unik stad med gamla amerikanare som kor omkring och blir lagade om vartannat pa gatorna, och inte bara det, det ar ju varmt och soligt ocksa! Sa varfor klaga? Nu ska vi och vara hundra myggbett salsa ut pa stan och roka cigarrer och dricka rom, som akta kubaner (bortsett fron myggbetten kanske)!
Kisses, och en liten onskan om att ni coolar ner lite i vantan pa att era kommentarer publiceras pa bloggen (typ Lina och Kattis), fran Nico G med A-girl som jobbigt bihang
Vi ar i NEEEEEEGRIL
Har i Negril har vi mest bara solat och badat och atit . Igarkvall gick vi aven en svang till Alfred's som ligger pa stranden en bit bort fran dar vi bor, Errol's sunset cafe and guesthouse on the beach. Lagom langt namn. Kanske ska dopa om Kafe Strandporten? Torres och Biggans strandportkafe precis vid ingangen till Almedalen, typ. Nej men vi har det bra har vi, aven om vi faktiskt snart ska dra harifran. Kuba, here we come!! Vi gillar Jamaica och sa, men vi kanner att vi fatt lagom mycket av det nu. T ex har vi ju fatt ungefar 6-7 frieriar vardera fran jamaicaner, och vi tycker liksom det racker. Nu vill vi ga over till kubaner istallet.
Ett litet personligt meddelande da:
Klara Svensson, kara storasyster. Det du inte forstar ar att det vi skriver AR formildrat. Vi bodde t ex inte vid ett stup pa 20 meter, snarare kanske runt 50 meter. Bradorna i kojan var dessutom lite gungiga och instabila. Vi har inte heller berattat om nar vi gick tre miles fran Red light hem till Mount Edge i morkret, jag barfota (jag har fortfarande blasor pa mina trampdynor) och Nico livradd. Vi lade inte heller till att tanterna i Old Kingston sa att vi kunde bli knivhuggna. Se dar! Vad vi maste underdriva allting bara for er skull. Och nu tillhor ju detta det forflutna sa det ar ingen ide att bli orolig sahar i efterhand.
Forhoppningsvis kommer det upp bilder inom en snart framtid. Puss pa er!
Parokta jamaicaner och varldens tredje farligaste stad, stabilt?
Sa kom vi da tillslut till Mount Edge Guesthouse dar vi valkomnades av Oxe (uttalas Ox), en underbar jamaican som uppfyllde alla vara fordomar. "Ya man, it's cool man" ingar i varje mening, och pa fragan nar vi kunde ata och betala svarade han "whenever you want man". Som standig foljeslagare har han sin parokta van Asta. Efter att vi installerat oss i det nagot instabila rummet (typ en koja pa pinnar med tjugo meters stup nedanfor) skulle vi ga och hora oss for lite om allting. Kande en acklig och frammande doft och forstod nar vi kom in att det var doften av det Asta och de tre amerikanska tjejerna glatt rokte. Oxe bjod pa god mat och klockan atta pa kvallen krop vi till kojs. Natten har visade sig vara ISKALL! Imorse hittade vi dock tacket som vi skulle ha haft.
Idag gick vi upp atta for god men lite okand frukost. Sedan hade vi vart lilla mission att ta oss till Kingston. Vi borjade ga nedat i vantan pa taxi, men ganska manga fotsteg och keliga hundar senare vande vi tillbaka och fick med hjalp av Oxe skjuts till Red Light och fran dar akte vi Route Taxi till Papine for att darifran ta buss till Kingston. Det visade sig vara vart storsta misstag hittills. Vi klev av bussen men hann inte gora mer an sa innan tre vanliga tanter kom fram och sa att vi VERKLIGEN INTE BORDE VARA DOWNTOWN! Vi var inte sa svarovertalade da de sa att vi kunde bli skjutna och bli av med allt, sa en stenhard polis gav oss direktioner for hur vi skulle ta oss till New Kingston dar vi nu befinner oss. Bussen hit var ocksa en upplevelse, en biffig jamaicansk man utan framtand skrek sig hes genom att predika Guds ord, med lite val mycket mord i blicken for min smak. Folk klappade handerna och skrek glatt "Praise the Lord, Halleluja!". Dar skulle kanske min gospelmamma varit?
Nu ar det mattime och imorgon har vi planerat att aka till partystranden Negril, Kingston var inte sa vart har vi markt. Hellre njuta pa en strand an riskera att bli skjuten! Vi hor av oss soon! Tusen tack for alla halsningar och tips, Klara vart ar du? Vi kollade pa flygplatsen idag men hittade dig inte, du kanske tar ett senare flyg?
Ghettopussar fran ghettostaden itself
Nicolina, med Anna som franvarande medhjalpare
Gatwick, vard flygplats?
PusseliPussPussPuss pa er!
Yours truly Nico G & A-Girl
The day before tomorrow
Även fast det på sätt och vis "bara" är sex och en halv (den där halvan är viktig!) vecka på okänd mark har jag insett att det nog inte kommer vara en tid helt utan saknad av människorna här hemma. Men vad kan man göra? Internet finns, och vi kommer ju faktiskt tillbaka! Trots denna eventuella saknad hoppas jag att tiden kommer snigla sig fram, så att man får njuta så mycket som möjligt. Drömma går ju!
Imorgon kl 14:10 lämnar vi Visbys ofantliga flygplats och kl 18:55 flyger vi från Arlanda till London Heathrow. Sen på torsdag morgon lyfter flyget från London Gatwick till Kingston på Jamaica. ÄNTLIGEN!!!
Butterflies i hela kruppen!
Om två dygn kommer jag och Anna befinna oss någonstans i London, förhoppningsvis på London Gatwick om vi klarat ut transporten från Heathrow till Gatwick på ett smidigt sätt. Så det är inte för intet som den där halvmysiga nervositeten kommer och går i vågor! Ena stunden hoppar jag upp och ner av glädje och den andra är jag alldeles för lugn och tänker på allt annat och lite till. Men 100 % av tiden är jag lycklig, det kan jag lova!
Måste ju rädda mitt rykte lite nu efter Annas inlägg, hon får mig ju att låta som värsta generalmorsan, men så är det INTE! Jag sa bara lite vänligt att om hon hade tid och lust idag fick hon hemskt gärna kolla upp alla dessa oändliga (trodde jag, men där hade jag ganska jättefel tydligen) telefonnummer idag då jag jobbade hela dagen. Och tänk att det var hon så söt och gjorde!
För tillfället känner jag mig väldigt tankspridd vad det gäller packning och annat praktiskt, men lite sömn och sista fix imorgon ska nog få ordning på det hela... I hope!
"Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända!"
Sten Ask aka Lucifer Ask
Förrrrrrrrbereselser
Just nu sitter jag och letar telefonnummer till massa svenksa ambassader (det har Nico också bett mig om). Det är min nya hobby kan man säga. Faktiskt förvånansvärt trist. Nej men på riktigt, alltså. Ni kanske tänker att "Visst, men herregud jag bryr mig inte riktigt" men jo, det är så fruktansvärt tradigt, alltså. Särskillt eftersom nästan alla har samma ambassadör, och han bor inte ens någonstans där i Västindien heller, utan i Stockholm! Han är fejk! Är det ens någon som vet att det överhuvudtaget finns någon som heter Sten Ask liksom?? Och så kan jag ju inte skriva upp samma nummer på alla med en gång, utan jag måste ju liksom leta reda på alla små öar för att kolla om de verkligen också har +46 8 405 10 00 precis som alla andra, bara för att finna att jo så var det. Guuuud hur jobbigt får det bli?? Enda undantaget var Kuba med sin Caroline Fleetwood. Jag blev ju så lycklig så jag nästan tror jag blir kär. Hon bodde i Havanna också.
Det är Fleetwood och faktumet att vi åker om två dagar som håller mig uppe i allt detta Sten Askmörker. Jag blir gladare och gladare och mamma blir nervösare och nervösare för varje dag, haha!
