Nicolina och Anna njuter i Karibien

Sa var vi da pa plats i vart tredje land, Dominikanska Republiken. Detta efter annu en natt pa en flygplats, denna gang pa Kuba. Jag ar ganska stolt da jag lyckades med konsten att skramma livet ur typ alla pa José Martins flygplats da jag kanske, min vana trogen, rakade prata lite for hogt i somnen. Men vada, lite mer spanning i tillvaron skadar val aldrig? Det har vi verkligen fatt erfara, aterkommer till det snart! Bussresan fran Trinidad till Havanna gick bra, fick lite otippat sallskap av de tva svenska killarna som vi traffat i La Cueva kvallen innan. Det kanske inte later sa otippat men om jag sager att en var en 30-arig lakare fran Stockholm och den andra en 27-arig ortoped fran Varmland kanske det later lite mer otippat? Hur som helst trevligt med lite nytt sallskap. Vi hade lite problem med att hitta ett internetcafé i Havanna dar man kunde skriva ut, vilket vi var tvungna att gora for att fa tillgang till vara biljetter. Som tur ar fick vi hjalp av varldens snallaste receptionist sa det hela ordnade sig! Efter en kort men konstigt nog ganska bra somn pa flygplatsen bar det alltsa av till Santo Domingo i Dominikanska Republiken, efter en kort mellanlandning i Costa Rica pa ynka tio timmar. Att vi flog businessclass i brist pa andra platser vagde dock upp det hela! Lite lyx skadar ju aldrig.

00:10 lokal tid (05:10 svensk tid) var vi alltsa framme i detta varma land. Det forsta som hande var att vi, till skillnad fran ALLA andra turister, fick komma in gratis i landet! Hur lyckades vi kan man undra? Tja, vi gjorde helt enkelt sa att vi inte hade nagra kontanter att betala med (10 USD/person kostar det) och da de inte tog kort slappte de in oss HELT GRATIS. Inte sa vi nej tack till det inte. Det var valdigt skont att ha sparat in denna kostnad da det visade sig vara lonlost, typ, att pruta med taxichaufforerna. Vi gjorde vart basta och fick i och for sig ner priset fran 40 till 30 USD, men vi hade forvantat oss ett lite lagre pris. Kom i godan ro till vart hotell nr 1, det visade sig vara ett riktigt skithotell. Tur for oss att vi bara skulle bo dar en natt och sen byta boende till ett mycket finare hostel dar vi nu bor. Detta hostel ligger mitt i Zona Colonial som ar den aldsta och, enligt manga, finaste delen av Santo Domingo. Det ar sa bra att vi forlangt med en natt vilket innebar att vi kommer stanna i Santo Domingo till lordag for att da bege oss norrut till Sanama (typ, kanske Samana?) och forhoppningsvis se nagra valar. Kosta vad det kosta vill, valar ser man ju inte direkt varje dag!

Nu nar jag uppdaterat er lite om laget for tillfallet kanske det ar dags att beratta vad som hande igar? Nagot som fick var puls att bli ohalsosamt hog och Annas fodelsedag att inte vara riktigt lika rolig annu. Jag kande for ovrigt en liten press vad det gallde Annas fodelsedag da jag ju var typ den enda som kunde fira henne "pa riktigt". Det blev en liten solofodelsedagssang pa flygpanet 00:01, sen var jag extra snall hela dagen och pa kvallen anordnade jag en liten skattjakt till malet som var middag, tarta och fodelsedagssang pa en fin restaurang pa Plaza D´Espagna. Middagen och tartan var en present fran hela familjen Redner, och jag tror nog att numera 19-ariga froken Svensson var relativt nojd med det hela. Aven om det sjalvklart inte gar upp mot att fira hemma i familj och goda vanners lag med massa paket, godsaker och lite starkare fodelsedagssang.

MEN, sen har vi da den lilla handelsen som forstorde den glada stamningen en god stund, namligen ett litet RANFORSOK pa undertecknad. Mot slutet av den lilla skattjakten bytte jag namligen fardvag lite da det gick lite for snabbt (hade bokat bord till atta och klockan var val typ kvart i nar vi var klara). Det skulle jag INTE ha gjort. Da jag improviserade lite rakade det bli sa att vi hamnade pa ett stalle precis utanfor torget dar nagon tydligen tyckte att det dar med gatlysen var overskattat. Da Anna glatt skuttade framat precis framfor mig sag jag en kille komma emot mig i ogonvran och da han sa nagot antog jag att han bara var annu en kille som ville flirta med en blondin. Den nanosekunden da jag insag att han kom for nara for att bara saga hej kan nog ha varit den laskigaste i hela mitt liv ( jag blir fortfarande, helt arligt, skakig bara jag tanker pa det). Den javeln kom fram och ryckte tag i min vaska, min kamera och min troja. MEN. Han visste inte vem han gett sig pa. Han visste inte att den tillsynes klena, blonda och oskyldiga tjejen i sjalva verket var Nico G, en elev av livets harda skola i Larbro city. Sa fort han tagit tag i mina grejer korde jag pa den val beprovade maffiametoden att skrika hogt i falsett och sla till honom med min vaska. Han insag da sitt misstag och sprang snabbt dar ifran, utan nagon av mina agodelar med sig. Under de hundra meter som aven vi sprang darifran lar vi val typ ha slagit minst tre varlsrekord var och det tog val typ en kvart innan min puls var normal igen (antar att det aven galler Anna).  For att latta upp stamningen lite under den goda middagen, det var ju faktiskt ANNAS FODELSEDAG, forsokte vi se det hela positivt. Hade det inte hant hade vi kanske tagit samma vag tillbaka och verkligen blivit av med nagot. Nu blev vi ju varnade, utan att forlora nagot pa det, sa nu vet vi att vi ska vara riktigt forsiktiga och tanka efter noga innan vi valjer fardvag.

Nar pulsen var normal igen och vi hunnit lugna ner oss lite lyckades vi faktiskt njuta av middagen, den fina sangen och den otroligt goda tartan. Om inte annat lar ju ranforsoket definitivt gora Annas fodelsedag minnesvard. Forhoppningsvis kommer hon ocksa ihag sin 19-ariga fodelsedag med en gnutta gladje, jag gjorde i alla fall mitt basta for att det skulle bli en fin dag att minnas och jag hoppas innerligt att den dar idioten inte forstorde det!

PusseliPuss pa er
Nicolina Alice Teresia Redner, aka Nico G