Summa sumarum Karibien 2009
För att inte göra det alltför virrigt tänkte jag, i kronologisk ordning, utvärdera resan med hjälp av gamla hederliga plus- och minuslistor för varje land. Varning: Det kommer bli ett långt (men luftigt) inlägg. Läs och, hopefully, njut!:
- Människorna, träffade BARA trevliga.
- Ett extra plus till Dwane, Caleisha och shoppingcentervakten
som räddade vår dag i Montego Bay.
- Musiken, reaggae 24-7 var riktigt härligt!
- Naturen, Blue Mountains var fantastiska!
- Mount Edge Guest House, med personal.
- Negril, stället hade typ allt och lite till.
- Errol´s sunset café...., med personal.
- Värmen om dagarna.
- Hela den sköna "it´s cool man"-stämningen.
- Den billiga och smidiga transporten på ön.
Minus
- Kylan om nätterna.
- Dagen i Montego Bay då vi inte hittade boende och det visade sig att flygbiljetter till Kuba var SVINDYRT!
- Alla som ville bli våra "Jamaican boys", nog för att de aldrig var otrevliga men det blev riktigt jobbigt i längden.
- Alla förmaningar om hur farligt det var, inte för intet att man blev lite nojig.
- Färden till fots i mörkret upp till Mount Edge samt hundarna som skrämde livet ur oss under denna färd.
- Våra nya vänner Karin och Evelina
- Hela casa-konceptet, riktigt mysigt att bo hemma hos folk.
- Musiken och salsadansandet, både som åskådare och som glad amatör.
- Cuba libre, helt klart en underskattad drink.
- Alla billiga priser, lättade helt klart samvetet lite efter den dyra flygresan från Jamaica.
- Trinidad, mysigare och vackrare stad får man leta efter!
- Playa Ancón, underbar strand!
- La Cueva, lätt den häftigaste och mest unika nattklubb jag besökt (nog för att jag inte besökt så många, men ändå).
- Bussresorna till och från Trinidad, de bjöd på riktigt fina utsikter.
- Alla gamla amerikanare som gav en känslan av att tiden stannat.
- Den, precis som på Jamaica, sköna och lugna stämningen (bortsett från alla jobbiga och enträgna försäljare).
Minus
- Havanna, förlåt men jag är faktiskt inte något stort fan av den gamla staden. Kan visserligen ha att göra med att vi stannade lite för länge men det får bli ett minus ändå. Inkluderar det dåliga vädret under vistelsen där.
- Deras extremt jobbiga ljud för att pocka på uppmärksamhet (psss, psss).
- Fyratimmarsförseningen av bussen till Trinidad.
- FakeBernando.
- Playa la Boca, en STOR besvikelse.
- Hyrcyklarna som vi cyklade på till Playa Ancón, riktigt värdelösa.
- Alla försäljare som vägrade ge upp.
- Språkbarriären. Att inte kunna kommunicera med människorna utan Annas hjälp var jobbigare än jag trott att det skulle vara.
- Zona Colonial i Santo Domingo, mysigt och vackert.
- Det fantastiska vädret i SD.
- De billiga smyckesaffärerna som verkade finnas överallt ("cause we are living in a material world and I am a material girl")
- Alla billiga priser, som på Kuba.
- Motoconcho-färden från Sanchez till Las Terrenas.
- Las Terrenas och den, än en gång, sköna stämningen.
- Fata Morgana, inkluderat alla djur och människor där.
- Playa Bonita och dess härliga vågor.
- Utflykten till El Limon och det sjukt imponerande vattenfallet.
- Valskådningen, trots besvikelsen precis efteråt blir det faktiskt ett plus ändå.
- Den otroligt vackra naturen.
- Den smidiga och billiga transporten på ön.
- Att vi kom in gratis i landet.
- Att vi fick se Christofer Columbus grav.
Minus
- Rånförsöket i SD!
- Alla lösa hundar, speciellt minihunden som nafsade mig i hälen.
- Killarna som bara inte kunde lämna två vita tjejer ifred.
- Det dåliga vädret som gjorde sig påmint varje dag i Las Terrenas.
- "Hej se på mig"-ljuden, samma som på Kuba.
- Språkbarriären, minst lika jobbigt som på Kuba.
- REGNSKOGEN! Sjukt fint!
- Människorna (förutom personalen på LIAT).
- Stämningen, den härliga "it´s cool man"-filosofin.
- Roseau, en mysig och fin liten stad.
- Utflykten till the Caribe Territory med Ben, tack till den killen som lärde oss mer om Dominica än vad vår(a) guider gjorde!
- Det underbara och varma vädret.
- The Juice Man och hans underbara smoothies.
Minus
- Kent Anthony´s Guesthouse, speciellt toaletten.
- Personalen på LIATs kontor.
- Kryssningsfartygen och dess äckliga, rika, tjocka och amerikanska passagerare.
- Uteliggarna och tiggarna.
- Store Bay på Tobago som bjöd på riktigt härliga stranddagar.
- Stewart´s, med personal.
- Glasbottenbåtutflykten.
- Den sköna och lugna "it´s cool man"-stämningen/filosofin, en gemensam faktor för alla ställen vi besökt.
- Socca-musiken.
- Socca-konserten i Port of Spain.
- Alla trevliga svenskar i Crown Point på Tobago.
- Den billiga och lätta transporten på båda öarna.
- The Copper Cattle i Port of Spain.
- Port of Spain.
Minus
- Att vi missade karnevalen precis.
- Flertalet uteliggare.
- Att det var så otroligt farligt. Det var inte precis lätt att njuta fullt ut av Port of Spain när man blev tillsagd att inte gå ut efter klockan sex.
Summa sumarum: Karibien kanske inte är unikt vad det gäller vackra stränder, oförglömliga städer, inbjudande turkost vatten, vattenfall och palmer. Men i kombination med en gästvänlighet och "it´s cool man"-stämning utan like vågar jag påstå att det faktiskt är unikt. Lägg där till Bob Marley och Fidel Castro som ständigt hyllade hjältar och man kan kanske få ett hum om vad vi upplevt. Petitesser som dålig service, påflugna och lite väl oförskämda killar, rånförsök, dyra flygresor och världens sämsta flygbolag lär man sig att se från den ljusa sidan istället; man lär sig någonting av allting, positivt som negativt. Hade jag inte nästan blivit rånad hade vi kanske blivit rånade på riktigt och hade jag inte blivit av med mitt bagage i tre dygn hade jag inte lärt mig att uppskatta mina ägodelar lika mycket. Jag är otroligt glad och tacksam att jag fick uppleva allt detta med min kära vän Anna Kerstin Katarina Svensson, att resa i en liten duo upplevde jag aldrig som något problem.
Med handen på hjärtat kan jag ärligt säga att jag inte ångrar någonting, hur kan jag göra det när jag varit så nära paradiset man kan komma?
Med kärlek
Nicolina
Snart hemma.
Sa var man pa London Heathrow och resan gar mot sitt slut. Resandet har gatt bra, forutom att vi pa flyget fran New York till London hamnade mitt i en skitjobbig skolklass som bara var allmant jobbiga och hogljudda. Stackars Anna sov ingenting pa grund av ett kna som hon slog i pa bussen fran New York. Just precis, bussen fran New York. Vi tog namligen en tur in till the Big Apple igar. Sa himla coolt! (OBS! Skifte av skribent) Eller tja, man kanske inte ska saga att vi ar sa himla coola anda. Vi akte in till Grand Central Station, kopte take-awaymat och akte tillbaka. Det var liksom det som hanns. Men det var vart det och vi hade kul! Tills jag slog i knat som sagt. AJ. Vagade inte ta personalens smartstillande da jag inte vet vad acetylsalicylsyra heter pa engelska. Men ni ska veta att det ar lite synd om Nico ocksa, hon satt bredvid jobbigaste skolungen och maste numera dessutom dras med en halv handikappad.
Sedan sist vi skrev har foljande hant: Vi har tagit oss tillbaka till Port of Spain och fragan pa allas, och da menar jag verkligen ALLAS lappar, ar varfor vi for guds skull inte stannar over karnevalen. Ja, vem vet. Kanske var vi lite dumma och tankte att den skulle vara i slutet av februari och att vi darfor skulle hinna med den om vi akte 20de. Inte visste vi att hela halabaloot startade 21a. Vi har dock hunnit med lite karnevalforberedelser. STOR socakonsert och lite steelpanband minsann. (OBS! Skifte av skribent igen) Konserten var jattebra, vi blev sapass fralsta i musiken att vi till och med kopte en skiva i forrgar. Nog ar vi lite bittra att vi missar karnevalen alltid, men men, vi har nu en utmarkt ursakt till att aka tillbaka. Man far se det positivt!
Forutom det har det egentligen inte hant sa mycket. Det blev en sista yttepyttetur pa stranden i torsdags och pa kvallen holl vi oss inne da vi fatt formaningar fran alla hall att Port of Spain ar JATTEFARLIGT! Nagon sa i och for sig att om man overlevt Jamaica ar det nog ingenting men man kan aldrig vara tillrackligt saker. I tisdagskvall, dagen innan vi tog den som tur ar ganska stabila baten till Trinidad, var vi barnvakter for Uffe och Katinkas barn. Det var ett OTROLIGT hart jobb. Eller snarare inte. Vi satt bara hemma hos dem och hade koll pa barnen nar de sov, inte sarskilt tungt alls. Pa vagen till deras lagenhet, hall i er nu alla nervosa manniskor, fick vi reda pa att det dar mordet i hostas pa det svenska paret hande ungefar tva kvarter bort. Nog blev vi lite skakiga men nar de drog historien bakom blev vi lite lugnare, sa det ar ingen ide for er att bli nervosa i efterhand, mordaren tog livet av sig precis innan de skulle fanga honom sa det ar lugnt.
Det har inlagget blir kanske lite rorigt men efter en i princip somnlos natt och byte av skribent hit och dit tycker jag inte att man kan begara sa mycket mer, vi gor sa gott vi kan!
Pa planet fran Trinidad till NY, da vi tyvarr inte fick sitta bredvid varandra, forsokte jag utvardera resan lite i mitt huvud. Men helt arligt sa gick det inte, jag kande mig bara sa himla tom. Varken glad eller ledsen over att lamna ljuva och varma Karibien med manniskor som kallar en honey och darling till hoger och vanster (lite mysigt nar gamla tanter sager sa faktiskt, mer sant i Sverige tack!), och varken glad eller ledsen over att aka hem. Bara tom liksom. Jag och froken Svensson kom fram till att allt ar for stort att smalta. I alla fall idag. Kanske imorgon, kanske pa mandag, kanske om en vecka. Vem vet? Forhoppningsvis kommer insikten nagon gang och da hoppas och tror jag att det kommer vara med stolthet och OTROLIGT MYCKET gladje som man ser tillbaka pa vart aventyr. Vi angrar det inte for en sekund!
Nu ar det dags att boarda planet hem till Sverige, home sweet home.
Med karlek
Nicolina
Svenskinflation!
Vi ar pa TOBAGOOOO! Vi kom hit efter en battur som var ungefar 100 ggr varre an Gotlandsbaten. Vi forsokte sova men blev vackta hela iden av, ursakta om jag ar for arlig, folk som sprang runt och kallsvettades och spydde overallt. Lite klejnare en vi giutar me andre ord.
Sen fick vi sta upp hela bussfarden fran Scarborough till Crown Point (det ar inte sa illa som det later, tog kanske 15 min), hoppade av och checkade in pa ett guesthouse som heter Stewart's (fast vi forstar inte vem Stewart ar, alla som jobbar dar ar tjejer...) dar vi nu bor i ett rum med en vaningssang och tva dubbelsangar for att vi tycker att det ar lagom. Eller de tycker det. Stewartarna.
Eftersom det annu bara var tidig formiddag slangde vi i oss lite mat och drog ner till stranden. Hangde resten av eftermiddagen pa Store Bay, dar det narmare kvallen borjade OSREGNA. Alla andra lite rikare turister fortsatte lungt bada da de hyr stolar och parasoll men jag och Nico G rusade upp och forsokte hitta skydd for vara saker och klader (vet inte varfor, de var ju dyblota redan efter typ 3 sekunder).
Dyblota masade vi oss hemat och pa vagen gick vi forbi Backyard Café (bakgrundsfakta for de som inte ar med i kanoten: min moster Marre har en kompis som bor har och driver ett café som heter just Backyard Café och ligger precis dar vi bor) dar vi stannat till tidigare men da var det dock stangt, och nu var det banne mig liv i luckan! Coctailparty och hela konkarongen! Det kom fram en kvinna och sa att det tyvarr var stangt men da fragade vi snallt om hon var agarinnan och nar hon sa ja fragade vi om hon kande nagon som hette Marre. Da gick det upp ett litet ljus och innan vi visste ordet av var vi inbjudna pa privatfest och stod mitt inne i minglet med varsin fargglad drink i handen och sag malplcerade ut. Val inne pa festen stotte jag in i en annan bekant, Lottis (bakgrundsfakta for de som inte ar med i kanoten: Marre har aven en kompis som reser mycket till Tobago och halsar pa Jannike (caféagarinnan) som aven varit pa Jamaica sa innan det bar av for oss var jag inbjuden pa liten Karibienmiddag till Marre och da var aven Lottis dar och delade med sig av sin karibiska visdom) som borjade skrika "men GUUUD!" och vifta med armarna och kramas. Med pa festen fanns aven Kicki, en tredje Marre(och Hans-Eric)kompis som ocksa ar har just nu. Marre var ar du??
Vi avlagsnade oss lite smidigt och gick hem och gjorde oss iording for var pangmiddag: SNABBMAT! Sen gick vi runt lite och sen sov vi. Batresan och flygplatsnatten satt fortfarande kvar lite kan vi skylla pa.
Dagen efter det, igar, var vadret sadar men inte hindrade det oss inte. Vi gav oss av till Piegon Point som ar den andra stranden har i Crown Point. Pa vagen dit hande en rolig sak. Tva cyklar flyger forbi och vi hinner uppfatta "nu ska vi leva loppan, tjolahej tjolahoppsan sa" da personen pa den andra cykeln vander sig om och skriker "Men ANNA SVENSSON!". Det ar Ulf "Tuffe Uffe" Kundler, pappas arbetskompis med familj som cyklat forbi oss. De var roligt.
Resten av dagen forsvinner lite da vadret helt plotsligt VERKLIGEN inte vill samarbeta och det regnar och regnar och regnar. Lite bad blir det dock men inte sa mycket sol.
Pa kvallen aker vi till Buccoo en bit bort for att vara med pa sk Sunday School. Vet inte alls varfor det heter sa men det ar hursomhelst FEST med steelpanband och dans hela natten lang. Denna sondag ar dock steelpanbandet pa Trinidad och ovar, typ. Bottennapp. Vi dansar varsin dans med nagra skoningar men drar hem sen, lite besvikna pa dagen.
Men grat nu inte, for det blir battre. Denna dag har till skillnad fran gardagen varit kanon! Idag vaknade vi t ex INTE av ett billarm som tjot mellan 07.30 och 10. Nej istallet gick vi upp sjalvmant kl 8 och gick till House of Pancakes for brakfrulle och sedan vidare till stranden. Kl 11 akte vi ut med glasbottenbat och kollade pa korallrev som vi sedan snorklade bland. Vi lag resten av dagen pa stranden, blev bjudna pa lunch av Ulf och Katinka, har lekt massor med deras barn Rafael och Mirjam, badat, badat, badat, och framforallt har vi haft SOL HELA DAGEN!
Just det, min resekamrat och van Nicolina vill garna sanka allas forvantningar pa var branna till nar vi kommer hem: vi ar INTE bruna. Sa K. Svensson, du kan andas ut och lagga ner brun-utan-solandet. Ha i atanke att vi hittills faktiskt typ bara varit sammanlagt en vecka pa stranden av nastan 6 veckors resa. Sa ar det med det.
Stay cool
A-Girl
Andrade planer.
Tiden pa Dominica tror jag ni har ganska bra koll pa, men jag kan ju forsakra er eventuellt oroliga manniskor over att amerikanen Ben som vi akte med till the Caribe territory var genomsnall och typ varldens basta guide. Okej att det enda han visste om Sverige var hur flaggan sag ut och typ vart det ligger, men han var sapass trevlig att vi gillade honom anda. Tanka sig vilken bra kille som tog med oss pa en femtimmarsfard runt on och vagrade ta emot bensinpengar efterat. En liten stjarna i kanten ar han nog allt vard!
Sa, lite news da. Vi befinner oss numera i Port of Spain pa Trinidad efter annu en, trumvirvel, natt pa en flygplats. Vi borjar bli duktiga pa det dar nu faktiskt, har gatt och blivit erfarna flygplatssovare under vara dryga fem veckor pa frammande mark. Denna gang var det Port of Spains flygplats som fick bjuda pa en natts somn for tva ekonomiska svenskor. Forutom att min mage matt lite LIAT (just det, vi har bytt ut ordet daligt mot LIAT, tyckte det var ganska passande) mar vi bra! Och tanka sig, bada vaskorna stod fina och hela dar pa golvet bredvid rullbandet nar vi kom fram. Koss i mysso hul i hatten! Det var inte sa LIAT.
Efter en natts ganska LIAT somn tog vi en taxi till farjeterminalen for att fullfolja vara planer pa att ta baten till Tobago. Det gick verkligen LIAT. Detta da de tva forsta batarna blivit installda och den tredje foljaktligen var full. Vi fick alltsa boka biljetter till imorgon och befinner oss nu darfor i Port of Spain dar vi ska spendera natten pa ett JATTEFINT guesthouse. Vilken tur vi har att det ar samma som vi ska sova pa tva natter nar vi kommer tillbaka till Trinidad. Hurra! Vagen till detta guesthouse (kallat the Copper Cattle) var dock inte alltfor latt. Da vi bokat batbiljetterna begav vi oss namligen in till stan for att kolla upp ett guesthouse fran var valsignade Lonely Planet. Det gick LIAT. Det var fullbokat och det rummet vi nu bor i blev inte ledigt forran klockan elva (klockan var da ca halv nio). Av denna anledning spenderade vi morgonen i en fin park med bade lite trevliga och sjukt jobbiga manniskor (de dar jobbiga manniskorna har vi en tendens att traffa overallt, och att pa ett vanligt men bestamt satt fa dem att ga ivag ar tyvarr inte alltfor latt). Som tur ar overlevde vi och ar nu lattade och glada efter att ha dumpat vaskorna pa guesthouset och givit oss ivag pa upptackningsfard. Vi har markt att Port of Spain ar en valdigt fin och, tack gode gud, civiliserad storstad. Vi vill absolut inte smutskasta de andra sma staderna vi varit i, de har bjudit pa mycket gott, men hur det an ar kan en storstad gora en ganska lycklig ibland. Typ som nu nar vi sitter pa overvaningen i ett JATTESTORT kopcenter.
Ja, det var en lite uppdatering som jag hoppas gor er nojda. Huvudsaken ar val att vi lever och mar bra, och planerar att njuta sa mycket vi bara kan den sista tiden!
Ta hand om er och gor nagra snogubbar for oss ocksa!
Varma halsningar
Nicolina, med Anna pa ett horn
Lyckor och olyckor
Ett litet bevis pa var totala lycka da vi idag hittade den pa flygplatsen. Dessutom ar Nico ca 50 USD rikare sedan Liat faktiskt pungat ut med det till slut. Grattis till henne!
En liten trist sak dara ar att A. Svensson kan vara den klantigaste svenskan pa denna o. Min planbok ar borta. Antagligen kvarglomd pa ett internetcafe men da den inte ar aterfunnen dar kan den lika garna vara stulen nagon annan gang mellan detta besok och var middag. Vi kan saga det, sa kanner jag mig inte lika dum. Inga kort fanns i den, men dock kommer jag sakna min fina lilla roda planbok fran Florens (mamma och Kattis, do you remember?) och mina ca 60 ECD, dvs typ 180 SEK. Jaja, det ar val smallar man far ta som ett praktklantarsle.
Ovriga handelser sedan sist: Vi har varit i REGNSKOGEN!!! Har pa Dominica finns den overallt och den ar sa vacker och det var sa kul. En guide tog ledigt igar for var skull och vi akte ut med henne, hennes kompis och pojkvan pa en liten endagsroadtrip runt on for att kolla pa vacker natur. Det var en kalasdag!
Har ar jag och Nico G framfor ett av de fyra vattenfall vi sag. Sa nagon turister? Ett av de andra badade vi i och det var underbart! Passade aven pa att klattra lite langs hala bergvaggar med rep. Det var spannande. Det sista vi besokte var tyvarr fullsmockat med blekfeta rika kryssningsturister, som det finns sjukt manga av har fran och till. Igar var det sk "cruise-ship day" sa da ar det typ invasion pa hela on. Vi hatar dessa turister lite, och det beror till viss del pa att vi sa latt blir tagna som nagra av dem. Och det vill man ju inte bli nar man ar sana aventyrare som vi!!
Vi fortsattar mojte flejr trejvlige nye vennar har i Karibien. Niu sejnast ar de en biologstudent fran USAAAA som vi ska ake till urbefolkningsterritouriumet lite sejnare idag. Det skaa bli kiul.
Imorgon flyger vi till Trinidad, sjalvklart med vart lilla alsklingsbolag Liat. Det ar det enda som finns har och vi har sant fortroende for dem sa vi kanner oss helt klart kolugna. Dar ska vi bara sova en natt for att sedan dra till (Marre, hall i dig nu) TOBAGO dar vi ska ta det lugnt och pressa solbrannan lite vara sista skalvande resedagar. Njuta, liksom.
Det ar typ vad vi gor nu ocksa, forrutom nar jag sorjer min planbok och varje gang vi maste ga pa toa dar vi bor, Kent Anthony's Guesthouse, dar "delad toalett" Betyder ungefar "toa som vi stadar och reparerar ungefar vart annat ar". Men i ovrigt njuter vi. Och nu ska ni aven fa en fin liten inblick i var resa da jag kommer att lagga upp bilder! Grattis till er alla Nico G och A-Girlfans dar ute!
Asta och Oxe, vara ganska hoga vardar pa Mount Edge utanfor Kingston. Alltid glada och hoga.
Ett oversvammat golv hos Victoria och Ernesto som vi bodde hos i Havanna. Obs min fina omplastring av foten, det ar kvarlevor fran mina blasor som jag fick pa Jamaica. Kul att veta, visst?
Denna ar till Torre. Fler gamla-bilar-bilder fran Kuba finnes.
Denna ar till Kasse. Min karlek som bara stralar over Paco. Ok att bilden inte ar sa bra men dock ar det bildbevis pa att Paco finns och att han och jag har ett fint forhallande till varann.
Yours truly
A-Girl
Some news.
Idag har vi varit i regnskogen, det var kul! Imorgon vantar troligtvis ett langre inlagg fran Anna!
Puss pa er
/Nico G
SKIT.
/Nicolina
Hejda till vart allra forsta "hem"...
I onsdags anstrangde vi oss typ dubbelt sa mycket fysiskt som vi gjort sammanlagt under hela resan. Vadan detta? Jo, en liten tur till fots, vadande genom en strom flod tre ganger, fem kilometer uppat i bergen vid El Limón for en liten fin badtur i ett 52 meter hogt vattenfall. Nog var det vart modan men vara stackars arslen har aldrig matt sa daligt som dagen efter. Annars kande vi forvanansvart lite efter denna lilla fard uppat och nedat. Det ska da namnas att 99% av alla de andra turisterna som var dar (den enstaka resterande procenten var typ vi) hyrde en guide och en hast for att ta sig till det vackra vattenfallet, medan vi hardhudade gotlandskor alltsa gick till fots, utan guide. Ar det lite applader jag hor?
Dagen efter detta, i torsdags, var det dags for ett annat litet aventyr: walewatching i Samaná. I arla morgonstund begav vi oss upp ur var skona sang for en frukost i morkret med var standige foljeslagare Paco. Da det borjade ljusna bar det av till fots till gua-guastationen en bit bort dar vi och kanske fem till satte oss i en minibuss med plats for elva passagerare. Under halvtimmesfarden till Sanchez, tvars over bergen, fylldes denna stackars minibuss med typ tio, tolv stycken till nyvakna passagerare. Varfor snala med platserna? Vi borjar typ vanja oss med det dar nu, ett helt eget sate i en buss nar man kommer hem kommer nog kannas hemskt kallt och trakigt, ingen mysfaktor pa det riktigt. Hur som helst, i Sanches bytte vi gua-gua for annu en fard, denna gang till Samaná for sjalva valskadningen. Jag skams over att saga att vi blev besvikna. Visst, vi sag val ett ganska stort antal valar spruta vatten och hoppa och ha sig, men det var inte alls sa maktigt som vi hoppats pa. Det kan val ha och gora med att deras enorma storlek nog aldrig riktigt sjonk in da de var sa langt bort, och visst kan regnet som borjade osa ner efter halva farden ha forstort det en aning, men vi var faktiskt besvikna efterat. Att Anna blev lite seasick gjorde inte det hela battre precis. A andra sidan sa sa guiden pa baten en valdigt smart sak som lattade vara hjartan lite. Dessa 58 USD som varje person betalade for den lilla farden kan pa satt och vis radda valarnas overlevnad da det okar valturismindustrin och darmed minskar valjakten och antalet mordade valar. Sa trots besvikelsen madde vara hjartan ganska bra efterat.
Vad har hant utover detta da? Tja, inte sa mycket egentligen. Vi hade en jattesmaskig och trevlig barbeque med alla pa Fata Morgana, och kanslan av att tillhora en liten familj har pa Dominikanska forstarktes. Trots det envisa regnet och det graa vadret blev det en liten badtur i vagorna igar, och lite souvenirshopping har vi hunnit med ocksa. Just det ja, igar nar vi satte oss vid internetcafét har i Las Terrenas fick vi lite Afrika-flashbacks da HELA stan bjod pa ett litet mysigt stromavbrott. Det enda positiva med det var att vi slapp alla slangkyssar och flirtande killar under hela farden hemat, vilket typ var himmelriket, da man ju typ inte sag nagonting. Hundarna, som finns OVERALLT, gillade det inte och var helt knappa. Den tio minuter langa hemfarden som annars brukar vara ganska tyst och lugn bjod pa typ tjugo galna och skallande hundar. Sa nog kan den lilla staden Las Terrenas bjuda pa lite spanning i tillvaron anda.
Mamma, pappa, Torsten och Birgitta, och alla andra eventuella nojiga slaktingar och vanner, ni kan vara lugna vad det galler farden till huvudstaden och flygplatsen imorgon. Istallet for en vinglig motoconcho utan hjalm som sist har vi flirtat in oss i Mikaels och Ruths (det amerikanska vraltrevliga gamla paret pa Fata Morgana) hyrbil. Sa farden harifran ska nog ga betydlig smidigare an vagen hit, och vad annu battre ar, vi slipper den dyra taxikostanden fran Santo Domingo till Las Americas (flygplatsen) da den lilla hyrbilen ska lamnas just dar. Perfekt!
Summa sumarum ska det bli svart att lamna Las Terrenas, trots att vi fixat farden till flyget pa basta mojliga satt. Det tar emot att behova saga hejda till alla, manniskor som asnor, och kanslan av att ha ett eget kok kommer vi garanterat sakna. Imorgon bitti klockan atta vet jag tva tjejer som med tunga steg kommer satta sig i hyrbilen och vinka hejda till harliga Fata Morgana, i fina Las Terrenas pa Dominikanska Republikens norra kust. De ska gora sitt basta for att kliva i land pa Dominica med ett oppet sinne och stor mottaglighet for ett nytt fint stalle, men de kan inte lova nagot. De tackar och bockar for den harliga veckan som Las Terrenas bjudit pa och hoppas pa att kanske nagon gang fa komma tillbaka!
Peace out
Nico G
Ojojoj da, lite fler bilder!
En liten tur pa Rommuseet i Havanna med vara kara vanner Karin och Evelina
Nico G njuter av vagorna pa Playa Bonita i Las Terrenas
Ett litet vattenfall, typ 52 meter, som vi besokte idag.
Livet i Las Terrenas
Det vi gjorde resterande tid i Santo Domingo ar kanske inte sa himla namnvart egentligen. Vi drev runt pa stan och sista dagen gick vi och gick vi och gick vi, mest for att ta oss till Columbus pastadda grav dar vi for ovrigt snodde en sten fran en blomkruka nar de typ 10 vakterna for en gangs skull tittade bort (det var bara vi och typ tre turister till dar). Pa kvallen skulle vi upptacka partylivet tankte vi, det var ju trots allt fredag men efter att ha letat ett tag gav vi upp och gick hem. Det var da vi svangde in pa torget, Plaza Duarte precis dar vi bor, som vi verkligen kande att vi hade missat nagot. Hej och ha farbror bla vad mycket folk, det var liksom dar de gomde sig allihopa. Vi blev lite bundisar med nagra trevliga typer och gick sen hemat. Igen.
Sen har vi ju da det lilla kapitlet med hur vi tog oss till Las Terrenas. Forst buss i tva timmar till Sanchez, och det kanns ju ok. Nar vi och Allison, var kompis fran Alaska som vi traffade pa bussen, markte att det skulle ta ett tag tills nasta buss kom, typ till det hade morknat, fattade vi ett lite oklart beslut. Det verkade dock smart just da och vi lever an. Vi hoppade pa varsin motoconcho och fick alltsa skjuts av tre killar som hade varsin aptung ryggsack pa styret och varsin livradd turist darbak pa sin motorcykel/moped. Stabilt? Kanske det om det inte vore for att vagen typ gick uppochner som varsta Balder och de typ akte slalom mellan alla hal i vagen. Jag har aldrig spant hela min kropp sa pass lange. Eller bitit ihop mina tander sa hart. Fram kom vi som sagt hur som helst. Tack Gud!
Japp och grinden till Fata Morgana flyger upp och vi mots av (trumvirvel) en asna. Och tre hundar. Och nagra hons. Djurvannen Anna i paradiset? Kanske inte vad man tror, men ja, det var jag faktiskt. Och visst att djuren tar stor plats pa vart nya crib (pik till asnan Paco som alltid ska tranga sig pa vi frukostbordet) men det ar alla harliga manniskor som gor stallet helt underbart. Och, nej, vi har val kanske inget varmvatten men vad gor det nar det ar sa varmt att man anda bara vill duscha kallt? LIVING THE DREAM, typ.
Forsta kvallen har i Las Terrenas var en lordagkvall och saklart ville jag, Nico och Allison ut och se stan. Det ville alla andra pa FM ocksa. Ute i vimlet stotte vi pa vara nya amigos; George (en sydamerikansk mormon), Peter (en glad goteborgare), Edith (den tyska agarinnan av FM), Dominique och Helena (det brittiska paret som ska oppna ett eget hotell). Oklar mix pa vara nya kompisar eller? Nej nej nej.
Efter lite regn byggde vi upp lite strandabstinens och nu har vi varit pa stranden tva dagar i strack. Igar har i Las Terrenas, men idag pallrade vi oss bort till playa Bonita som ar precis som det later; lite vackrare, lite battre. Skyhoga palmer, lang, vit strand, typ inga turister men framforallt: megavagor!! Vi har i princip enbart badat hela dagen och havet har totalt morbultat vara kroppar. Upp och ner och hej och ha och fram och tillbaka. Jag har nog gjort saltnasskoljning runt femtio ganger idag. Det har varit SAA harligt. Pa riktigt.
Framover planerar vi valskadning, vattenfallsbesok och sen en liten fard tillbaka till Sto. Domingo for att sedan aka till en liten o som heter Dominica. Typ sa.
Och sist men inte minst vill jag bara saga TACK far alla grattishalsningar jag fatt! Tack Rednerfamiljen, ABCarna (vilka???:), Fisen, Mamma Biggan (+Torre aven om han inte skrev pa bloggen), Linafina, Hannahoney, Bernie (gemensamt slaktkalas?) och Inkari. Jag vill krama sonder er alla!!!! Puss puss puss
Over and out, A-girl
Japp, en liten bild men dock det.
Ett litet bevis pa att vi lever. I Havanna, sjukt snygga och drickandes mojito for nagra veckor sedan
Helloooo Dominikanska Republiken! Inga fler ranforsok tack!
00:10 lokal tid (05:10 svensk tid) var vi alltsa framme i detta varma land. Det forsta som hande var att vi, till skillnad fran ALLA andra turister, fick komma in gratis i landet! Hur lyckades vi kan man undra? Tja, vi gjorde helt enkelt sa att vi inte hade nagra kontanter att betala med (10 USD/person kostar det) och da de inte tog kort slappte de in oss HELT GRATIS. Inte sa vi nej tack till det inte. Det var valdigt skont att ha sparat in denna kostnad da det visade sig vara lonlost, typ, att pruta med taxichaufforerna. Vi gjorde vart basta och fick i och for sig ner priset fran 40 till 30 USD, men vi hade forvantat oss ett lite lagre pris. Kom i godan ro till vart hotell nr 1, det visade sig vara ett riktigt skithotell. Tur for oss att vi bara skulle bo dar en natt och sen byta boende till ett mycket finare hostel dar vi nu bor. Detta hostel ligger mitt i Zona Colonial som ar den aldsta och, enligt manga, finaste delen av Santo Domingo. Det ar sa bra att vi forlangt med en natt vilket innebar att vi kommer stanna i Santo Domingo till lordag for att da bege oss norrut till Sanama (typ, kanske Samana?) och forhoppningsvis se nagra valar. Kosta vad det kosta vill, valar ser man ju inte direkt varje dag!
Nu nar jag uppdaterat er lite om laget for tillfallet kanske det ar dags att beratta vad som hande igar? Nagot som fick var puls att bli ohalsosamt hog och Annas fodelsedag att inte vara riktigt lika rolig annu. Jag kande for ovrigt en liten press vad det gallde Annas fodelsedag da jag ju var typ den enda som kunde fira henne "pa riktigt". Det blev en liten solofodelsedagssang pa flygpanet 00:01, sen var jag extra snall hela dagen och pa kvallen anordnade jag en liten skattjakt till malet som var middag, tarta och fodelsedagssang pa en fin restaurang pa Plaza D´Espagna. Middagen och tartan var en present fran hela familjen Redner, och jag tror nog att numera 19-ariga froken Svensson var relativt nojd med det hela. Aven om det sjalvklart inte gar upp mot att fira hemma i familj och goda vanners lag med massa paket, godsaker och lite starkare fodelsedagssang.
MEN, sen har vi da den lilla handelsen som forstorde den glada stamningen en god stund, namligen ett litet RANFORSOK pa undertecknad. Mot slutet av den lilla skattjakten bytte jag namligen fardvag lite da det gick lite for snabbt (hade bokat bord till atta och klockan var val typ kvart i nar vi var klara). Det skulle jag INTE ha gjort. Da jag improviserade lite rakade det bli sa att vi hamnade pa ett stalle precis utanfor torget dar nagon tydligen tyckte att det dar med gatlysen var overskattat. Da Anna glatt skuttade framat precis framfor mig sag jag en kille komma emot mig i ogonvran och da han sa nagot antog jag att han bara var annu en kille som ville flirta med en blondin. Den nanosekunden da jag insag att han kom for nara for att bara saga hej kan nog ha varit den laskigaste i hela mitt liv ( jag blir fortfarande, helt arligt, skakig bara jag tanker pa det). Den javeln kom fram och ryckte tag i min vaska, min kamera och min troja. MEN. Han visste inte vem han gett sig pa. Han visste inte att den tillsynes klena, blonda och oskyldiga tjejen i sjalva verket var Nico G, en elev av livets harda skola i Larbro city. Sa fort han tagit tag i mina grejer korde jag pa den val beprovade maffiametoden att skrika hogt i falsett och sla till honom med min vaska. Han insag da sitt misstag och sprang snabbt dar ifran, utan nagon av mina agodelar med sig. Under de hundra meter som aven vi sprang darifran lar vi val typ ha slagit minst tre varlsrekord var och det tog val typ en kvart innan min puls var normal igen (antar att det aven galler Anna). For att latta upp stamningen lite under den goda middagen, det var ju faktiskt ANNAS FODELSEDAG, forsokte vi se det hela positivt. Hade det inte hant hade vi kanske tagit samma vag tillbaka och verkligen blivit av med nagot. Nu blev vi ju varnade, utan att forlora nagot pa det, sa nu vet vi att vi ska vara riktigt forsiktiga och tanka efter noga innan vi valjer fardvag.
Nar pulsen var normal igen och vi hunnit lugna ner oss lite lyckades vi faktiskt njuta av middagen, den fina sangen och den otroligt goda tartan. Om inte annat lar ju ranforsoket definitivt gora Annas fodelsedag minnesvard. Forhoppningsvis kommer hon ocksa ihag sin 19-ariga fodelsedag med en gnutta gladje, jag gjorde i alla fall mitt basta for att det skulle bli en fin dag att minnas och jag hoppas innerligt att den dar idioten inte forstorde det!
PusseliPuss pa er
Nicolina Alice Teresia Redner, aka Nico G
Adiós Cuba!
Och nu vet ju jag vad ni vill veta. Vad har vi gjort, och vad ar var plan? Sa himla bra att jag ska beratta det. Vi ar fortfarande kvar i Trinidad, dar vi var sist. Vi har flyttat fran riktiga Bernando till Camelina de La Paz, dar vi bor for endast 15 kubanska (typ 15 USD) per natt. Tillsammans. Det ar bra kan man saga.
Vi springer runt har i stan och gor bara precis vad vi vill typ. Trinidad ar som att man har tagit allt som man tror ska finnas pa Kuba och stoppat in det i en liten stad nara kusten. Det finns souvenirer, billigare cigarrer an i Havanna och varje kvall gar vi och resten av stan langst upp nara kyrkan pa Casa de la música och dansar salsa natten lang. Pa riktigt sa ar det sa och det tycker vi ar harligt! Darfor gar vi dit VARJE KVALL.
Vi har aven tagit upp det har med sol och bad igen efter ett litet uppehall sen Negril. Vi har varit pa en strand som heter Ancón dar vi har lart oss att smorja in Nicos rygg NOGA, annars ser hon sjukt rolig ut efterat (dagens Rudy, hej hej. Eller ok jag ar ju ocksa lite brand men inte lika roligt brand som Nico), och dar har vi aven lart oss att HATA hotellkomplexen de har dar, de ager namnligen varenda restaurant och dar fick man ju saklart inte sitta och ata sin mat som man kopt dar, fast restauranten var HELT tom, om man inte bodde pa hotellet. Vi vanliga lite fattiga far snallt sitta ute pa sanden utanfor och svettas ihjal medan restauranttaket erbjuder skugga till ingen nytta. Bra grej. Till denna strand har vi anda akt, eftersom den ar sa fiiiin, och det ar sa skooooont att bada och sola. Igar cyklade vi dit och hem, en liten utflykt pa ca 2,5 mil som vi gjorde pa ungefar VARLDENS BASTA CYKLAR. Inte. Ackelbruno, som vi dopte den bruna cykeln till, saktade in om man slutade trampa i en nedforsbacke. Det kans ju ganska ratt, liksom. Sportparlan, den bla, var lite battre, men inte mycket. Idag finner vi vissa svarigheter i att sitta.
Vi har ett stort hal i vart hjarta (japp, det gemensamma) som stavas KARIN och EVELINA. Vara kara smalanningar har lamnat oss for Santiago de Cuba langre soder och oster ut i landet. Vi saknar dem! Trinidad ar sig liksom inte likt och inte riktigt lika roligt.
Dock forsokte vi forbattra vart nedstamda humor efter saknaden och cykelfarden igarkvall. Efter var dagliga Casa de la músicavisit gick vi till en nattklubb som ligger i en grotta. Det later kanske lite lame men det ar ascooolt. Tank Lummelunda ganger typ 1000 och slang in lite discokulor och cubalibres. Klart! Och kul! Helt klart en humorhojare.
Det ar ju lite trist att lamna en stad som vi lart oss att gilla sa mycket. Samtidigt finns det ju saker som vi inte kommer sakna sa himla mycket, typ alla hustlers. Det kryllar av dem! Och de ger sig inte. "Behover du taxi?", "Nej". "Jag kan kora till La Boca" "Nej." "La Habana" "Nej." "Ancón" Man ba NEEEEEEEEEEJ. "Behover du nagonstans att ata?" "Nej." "Vi har kyckling" "Nej." "Rakor" Man blir liksom bara sa sjukt trott pa dem. A andra sidan tror vi att vi hade gillat staden annu mer om vi hade stannat langre. Pa ett satt kanner vi ocksa att vi redan varit har for lange, men hade vi akt nagon annanstans hade det blivit for flangigt och vi hade liksom inte hunnit njuta sa mycket.
Just det nu blir det lite osammanhangande men jag maste beratta om en kul grej som hande. Forsta dan vi skulle till stranden tankte vi aka till La Boca som ligger narmare sjalva Trinidad. BOTTENNAPP. Sa efter att ha vantat pa en taxi tillbaka ett bra tag lyckades vi lifta med en UNDERBAR kubansk lastbilschauffor till Ancón. Han var ju vard sin vikt i guld som stuvade in fyra sma bortkomna svenskor i sitt lilla ekipage. Cred till honom.
Klara och Ingrid, Deggan (brukar kalla Diego Luna for det nar vi ses) halsar tillbaka. Sara och Palle, vi har kopt cigarrer. Sa ni kan vara lugna allihopa, vi ar liksom klara med allt som ska goras pa Kuba.
Planen nu ar att vi ska ta bussen tillbaka till Havanna och sen sova pa flygplatsen (var lilla specialare) for att imorgonbitti ta planet till Costa Rica dar vi ar ett tag, typ 10 h innan vi aker vidare till Dominikanska Republiken. Och JA, jag har offrat 10 min av min fodelsedag at en flygtur da vi landar 00.10. Men det ar ok med mig, for jag ar sa mogen.
Kram pa er allihop!
Anna
Praise the Swedish kollektivtrafik and HATE fakeBernando!
Vi ska VERKLIGEN uppskatta var svenska kollektivtrafik betydligt mycket mer! Vissa uppskattar den troligtvis inte alls, men det borde man gora! Det fick jag, froken Svensson och Vaxjobrudarna erfara igar. Vi pallrade oss upp halv sex ur vara skona sangar for att klockan sju ta bussen, trodde vi, fran Havanna till Trinidad (en jattevacker stad pa Kubas sydkust). Det blev INTE RIKTIGT som vi hade tankt oss. I fyra laaaaanga timmar fick vi vanta utanfor hotell Inglaterra i sallskap med mysiga flygor och hemlosa hundar. Vi fick se solen ga upp, se typ tusen andra bussar aka forbi och var plan att ata var medhavda frukost pa bussen andrades snabbt. Under dessa fyra timmar skapades en forhoppning om att vi i alla fall kunde fa lite pengar tillbaka da arslena pa bussbolaget lyckats overboka en buss och inte direkt var snabba pa att fixa en ny. Denna forhoppning var onodig. Da jag fragde damen pa hotellet som ordnade upp allt om vi kunde fa en viss ersattning svarade hon lite irriterat: "Nooooo, OF COURSE not!". Tacka vet jag svensk kollektivtrafik!
Som tur ar var bussresan i alla fall en trevlig upplevelse men underbara vyer utanfor fonstret. Sma sota byar, fina akrar och en standigt lysande sol hojde humoret en aning. Men denna lilla lycka forstordes snabbt da vi klev av bussen i Trinidad. Inte alls pa grund av den sjukt vackra staden utan pa grund av de SJUKT JOBBIGA manniskorna. Alla fragde typ tio ganger vardera om vi ville bo hos just dem och efter tio stycken ganska vanliga "No gracias" lackade Anna (till stor del pa grund av sin annu sjuka mage) och sa med sin morkaste och starkaste stamma "NOOOOOOO!". Till och med jag blev lite radd, men det var bra gjort! Vi tog oss relativt snabbt darifran, efter att jag surt avfardat en kille som jag trodde var taxichauffor.
Efter att ha foljt med Evelina och Karin till sitt casa kom denna taxichauffor igen och presenterade sig som Bernando, var vard. Pinsamt tyckte vi, men han var lika trevlig anda och foljde oss till sitt andra casa da hans forsta var fullbokat. Redan dar borde tva smarta naturvetare ha reagerat pa att nagot var fel da vi ju faktiskt bokat via internet, men det gjorde vi dessvarre inte. Allt var frid och frojd och vi spenderade hela dagen och kvallen i den vackra staden, med telefonen "hemma" pa laddning. Det var dumt... Nar vi kom, ca halv ett pa natten, laste jag smset fran min kara far dar han varnade oss for manniskor som utger sig for att vara ens vard och leder en till ett annat casa. Var riktiga vard hade mailat att han vantade pa oss och han skulle ju faktiskt inte ha mott oss vid bussen, vilket vi inte heller reagerat pa. Vi hade alltsa blivit grundlurade, KUL! Men vad kunde vi gora at det mitt i natten? Vi fick sova pa det falska stallet, om an lite oroligt fran min sida, for att imorse fixa det hela. Aven fast vi loste det smidigt och utan problem kan vi inte undvika att kanna ett visst hat mot denna fakeBernando. Jag skulle rada honom att halla sig inne de narmaste dagarna.
Det ar nu man far forsoka tanka att vi lever, mar bra och solen skiner antligen rejalt! Det blir mycket lattare att hantera alla hinder da. Sen alskar vi ju Trinidad ocksa, och vi har varldens basta familjer som alltid stottar oss! Vi ar ganska lyckliga anda nar man tanker efter. Tack for allt cred jag fick tillslut for att jag ar en sa bra van, det gor ocksa att allt kanns mycket battre! Hanna; vi har ett litet onskemal om att du stannar i Norge tills vart vykort kommer, vi skulle uppskatta det!
Pussar fran varmen fran en ganska lycklig Nicolina, om an lite bitter.
Stackars stackars STACKARS mig.
Japp varldens mest ynkliga manniska at your service. A. Svensson har dragit pa sig magsjuka och jag ligger nu hemma, ororlig i sangen medans Nico ranner runt ute pa stan med Evelina och Karin (Vaxjobrudarna). Det har alltsa blivit annu bedrovligare an sist. Tur att vi ar sa HIMLA harda (tack Kattis, for Skinnarmojamforelsen, kunde inte sagt det battre sjalv).
Nej men for att halla modet uppe tankte jag lista massa bra saker som har hant.
Vi har ju t ex tagit oss till Havanna, en sinnessjukt vacker stad (som krylar av gamla bilar, pappa).
Vi bor hemma hos varldens gulligaste Victoria och Ernesto, precis pa gangavstand till typ allt.
Vi har blivit vanner med tva fruktansvart gulliga Vaxjobor.
Vi kan kopa kalasbillig rom.
Det ar ganska varmt (men tyvarr inte sa soligt).
Vi har ganska varmt varmvatten i duschen(!).
Vi ar sams, oftast iaf (vi tycker ju lite olika ibland, som t ex om man maste peta i sig Resorb som smakar bla om man ar magsjuk eller om man ska fa ata det man kanner for, om det ar jattecoolt eller jattelaskigt att aka och se pa valar i Dom. Rep., om vi ska lagga massa dyra pengar pa att lagga upp bilder pa bloggen eller inte, osv osv. Inga storre saker liksom)
Vi spracker inte budgeten sa jattemycket som vi hade kunnat gora.
Jattemanga laser var blogg, TACK FOR DET!
Jag har upptackt att jag faktiskt inte ar jattedalig pa spanska.
Vi har hittat en relativt billig buss till Trinidad som vi ska ta imorgon (och nej, inte on Trinidad som i Trinidad & Tobago utan staden Trinidad har pa Kuba).
Vi har sett lite fin salsa nar vi var ute och drack Cubalibres haromkvallen. Osv,osv.
Nej nog far vara nog, nu orkar jag typ inte vara sahar overpositiv langre.
En dalig grej da, som ju ar lite trist ar att cigarrerna har kostar skjortan!!!! 10 kubanska konvertlibla pesos (typ 10 USD!) for EN ynka cigarr. Vi ska forsoka leta reda pa billigare. Rom kan ni dock fa i stora lass, en flaska pa 70 cl kostar ca 3.85. Det kanns liksom mer overkomligt.
Tack far alla fina kommentarer vi far, vi blir lite rorda av det ar sa manga hemma som bryr sig om oss. Kattis: ett vykort ar redan pavag! Ni som inte far nagot denna omgangen: jag har bara delat upp det lite, ni far ett nasta gang jag skickar! Lovar! (Kattis du ar med i bada vykortsgrupperna)
Nu tankte jag ju da prova att lagga upp lite bilder (Nico ar ju inte har!) sa vi far se hur det gar.
Pussar pa er! Var glada att jag inte kan pussa pa er pa riktigt!
Anna med tomma magen
