Nicolina och Anna njuter i Karibien

Sa var man pa London Heathrow och resan gar mot sitt slut. Resandet har gatt bra, forutom att vi pa flyget fran New York till London hamnade mitt i en skitjobbig skolklass som bara var allmant jobbiga och hogljudda. Stackars Anna sov ingenting pa grund av ett kna som hon slog i pa bussen fran New York. Just precis, bussen fran New York. Vi tog namligen en tur in till the Big Apple igar. Sa himla coolt! (OBS! Skifte av skribent) Eller tja, man kanske inte ska saga att vi ar sa himla coola anda. Vi akte in till Grand Central Station, kopte take-awaymat och akte tillbaka. Det var liksom det som hanns. Men det var vart det och vi hade kul! Tills jag slog i knat som sagt. AJ. Vagade inte ta personalens smartstillande da jag inte vet vad acetylsalicylsyra heter pa engelska. Men ni ska veta att det ar lite synd om Nico ocksa, hon satt bredvid jobbigaste skolungen och maste numera dessutom dras med en halv handikappad.

Sedan sist vi skrev har foljande hant: Vi har tagit oss tillbaka till Port of Spain och fragan pa allas, och da menar jag verkligen ALLAS lappar, ar varfor vi for guds skull inte stannar over karnevalen. Ja, vem vet. Kanske var vi lite dumma och tankte att den skulle vara i slutet av februari och att vi darfor skulle hinna med den om vi akte 20de. Inte visste vi att hela halabaloot startade 21a. Vi har dock hunnit med lite karnevalforberedelser. STOR socakonsert och lite steelpanband minsann. (OBS! Skifte av skribent igen) Konserten var jattebra, vi blev sapass fralsta i musiken att vi till och med kopte en skiva i forrgar. Nog ar vi lite bittra att vi missar karnevalen alltid, men men, vi har nu en utmarkt ursakt till att aka tillbaka. Man far se det positivt!

Forutom det har det egentligen inte hant sa mycket. Det blev en sista yttepyttetur pa stranden i torsdags och pa kvallen holl vi oss inne da vi fatt formaningar fran alla hall att Port of Spain ar JATTEFARLIGT! Nagon sa i och for sig att om man overlevt Jamaica ar det nog ingenting men man kan aldrig vara tillrackligt saker. I tisdagskvall, dagen innan vi tog den som tur ar ganska stabila baten till Trinidad, var vi barnvakter for Uffe och Katinkas barn. Det var ett OTROLIGT hart jobb. Eller snarare inte. Vi satt bara hemma hos dem och hade koll pa barnen nar de sov, inte sarskilt tungt alls. Pa vagen till deras lagenhet, hall i er nu alla nervosa manniskor, fick vi reda pa att det dar mordet i hostas pa det svenska paret hande ungefar tva kvarter bort. Nog blev vi lite skakiga men nar de drog historien bakom blev vi lite lugnare, sa det ar ingen ide for er att bli nervosa i efterhand, mordaren tog livet av sig precis innan de skulle fanga honom sa det ar lugnt.

Det har inlagget blir kanske lite rorigt men efter en i princip somnlos natt och byte av skribent hit och dit tycker jag inte att man kan begara sa mycket mer, vi gor sa gott vi kan!

Pa planet fran Trinidad till NY, da vi tyvarr inte fick sitta bredvid varandra, forsokte jag utvardera resan lite i mitt huvud. Men helt arligt sa gick det inte, jag kande mig bara sa himla tom. Varken glad eller ledsen over att lamna ljuva och varma Karibien med manniskor som kallar en honey och darling till hoger och vanster (lite mysigt nar gamla tanter sager sa faktiskt, mer sant i Sverige tack!), och varken glad eller ledsen over att aka hem. Bara tom liksom. Jag och froken Svensson kom fram till att allt ar for stort att smalta. I alla fall idag. Kanske imorgon, kanske pa mandag, kanske om en vecka. Vem vet? Forhoppningsvis kommer insikten nagon gang och da hoppas och tror jag att det kommer vara med stolthet och OTROLIGT MYCKET gladje som man ser tillbaka pa vart aventyr. Vi angrar det inte for en sekund!

Nu ar det dags att boarda planet hem till Sverige, home sweet home.

Med karlek
Nicolina

Vi ar pa TOBAGOOOO! Vi kom hit efter en battur som var ungefar 100 ggr varre an Gotlandsbaten. Vi forsokte sova men blev vackta hela iden av, ursakta om jag ar for arlig, folk som sprang runt och kallsvettades och spydde overallt. Lite klejnare en vi giutar me andre ord.

Sen fick vi sta upp hela bussfarden fran Scarborough till Crown Point (det ar inte sa illa som det later, tog kanske 15 min), hoppade av och checkade in pa ett guesthouse som heter Stewart's (fast vi forstar inte vem Stewart ar, alla som jobbar dar ar tjejer...) dar vi nu bor i ett rum med en vaningssang och tva dubbelsangar for att vi tycker att det ar lagom. Eller de tycker det. Stewartarna.

Eftersom det annu bara var tidig formiddag slangde vi i oss lite mat och drog ner till stranden. Hangde resten av eftermiddagen pa Store Bay, dar det narmare kvallen borjade OSREGNA. Alla andra lite rikare turister fortsatte lungt bada da de hyr stolar och parasoll men jag och Nico G rusade upp och forsokte hitta skydd for vara saker och klader (vet inte varfor, de var ju dyblota redan efter typ 3 sekunder).

Dyblota masade vi oss hemat och pa vagen gick vi forbi Backyard Café (bakgrundsfakta for de som inte ar med i kanoten: min moster Marre har en kompis som bor har och driver ett café som heter just Backyard Café och ligger precis dar vi bor) dar vi stannat till tidigare men da var det dock stangt, och nu var det banne mig liv i luckan! Coctailparty och hela konkarongen! Det kom fram en kvinna och sa att det tyvarr var stangt men da fragade vi snallt om hon var agarinnan och nar hon sa ja fragade vi om hon kande nagon som hette Marre. Da gick det upp ett litet ljus och innan vi visste ordet av var vi inbjudna pa privatfest och stod mitt inne i minglet med varsin fargglad drink i handen och sag malplcerade ut. Val inne pa festen stotte jag in i en annan bekant, Lottis (bakgrundsfakta for de som inte ar med i kanoten: Marre har aven en kompis som reser mycket till Tobago och halsar pa Jannike (caféagarinnan) som aven varit pa Jamaica sa innan det bar av for oss var jag inbjuden pa liten Karibienmiddag till Marre och da var aven Lottis dar och delade med sig av sin karibiska visdom) som borjade skrika "men GUUUD!" och vifta med armarna och kramas. Med pa festen fanns aven Kicki, en tredje Marre(och Hans-Eric)kompis som ocksa ar har just nu. Marre var ar du??

Vi avlagsnade oss lite smidigt och gick hem och gjorde oss iording for var pangmiddag: SNABBMAT! Sen gick vi runt lite och sen sov vi. Batresan och flygplatsnatten satt fortfarande kvar lite kan vi skylla pa.

Dagen efter det, igar, var vadret sadar men inte hindrade det oss inte. Vi gav oss av till Piegon Point som ar den andra stranden har i Crown Point. Pa vagen dit hande en rolig sak. Tva cyklar flyger forbi och vi hinner uppfatta "nu ska vi leva loppan, tjolahej tjolahoppsan sa" da personen pa den andra cykeln vander sig om och skriker "Men ANNA SVENSSON!". Det ar Ulf "Tuffe Uffe" Kundler, pappas arbetskompis med familj som cyklat forbi oss. De var roligt.

Resten av dagen forsvinner lite da vadret helt plotsligt VERKLIGEN inte vill samarbeta och det regnar och regnar och regnar. Lite bad blir det dock men inte sa mycket sol.

Pa kvallen aker vi till Buccoo en bit bort for att vara med pa sk Sunday School. Vet inte alls varfor det heter sa men det ar hursomhelst FEST med steelpanband och dans hela natten lang. Denna sondag ar dock steelpanbandet pa Trinidad och ovar, typ. Bottennapp. Vi dansar varsin dans med nagra skoningar men drar hem sen, lite besvikna pa dagen.

Men grat nu inte, for det blir battre. Denna dag har till skillnad fran gardagen varit kanon! Idag vaknade vi t ex INTE av ett billarm som tjot mellan 07.30 och 10. Nej istallet gick vi upp sjalvmant kl 8 och gick till House of Pancakes for brakfrulle och sedan vidare till stranden. Kl 11 akte vi ut med glasbottenbat och kollade pa korallrev som vi sedan snorklade bland. Vi lag resten av dagen pa stranden, blev bjudna pa lunch av Ulf och Katinka, har lekt massor med deras barn Rafael och Mirjam, badat, badat, badat, och framforallt har vi haft SOL HELA DAGEN!

Just det, min resekamrat och van Nicolina vill garna sanka allas forvantningar pa var branna till nar vi kommer hem: vi ar INTE bruna. Sa K. Svensson, du kan andas ut och lagga ner brun-utan-solandet. Ha i atanke att vi hittills faktiskt typ bara varit sammanlagt en vecka pa stranden av nastan 6 veckors resa. Sa ar det med det.

Stay cool
A-Girl

Vi ska VERKLIGEN uppskatta var svenska kollektivtrafik betydligt mycket mer! Vissa uppskattar den troligtvis inte alls, men det borde man gora! Det fick jag, froken Svensson och Vaxjobrudarna erfara igar. Vi pallrade oss upp halv sex ur vara skona sangar for att klockan sju ta bussen, trodde vi, fran Havanna till Trinidad (en jattevacker stad pa Kubas sydkust). Det blev INTE RIKTIGT som vi hade tankt oss. I fyra laaaaanga timmar fick vi vanta utanfor hotell Inglaterra i sallskap med mysiga flygor och hemlosa hundar. Vi fick se solen ga upp, se typ tusen andra bussar aka forbi och var plan att ata var medhavda frukost pa bussen andrades snabbt. Under dessa fyra timmar skapades en forhoppning om att vi i alla fall kunde fa lite pengar tillbaka da arslena pa bussbolaget lyckats overboka en buss och inte direkt var snabba pa att fixa en ny. Denna forhoppning var onodig. Da jag fragde damen pa hotellet som ordnade upp allt om vi kunde fa en viss ersattning svarade hon lite irriterat: "Nooooo, OF COURSE not!". Tacka vet jag svensk kollektivtrafik!

Som tur ar var bussresan i alla fall en trevlig upplevelse men underbara vyer utanfor fonstret. Sma sota byar, fina akrar och en standigt lysande sol hojde humoret en aning. Men denna lilla lycka forstordes snabbt da vi klev av bussen i Trinidad. Inte alls pa grund av den sjukt vackra staden utan pa grund av de SJUKT JOBBIGA manniskorna. Alla fragde typ tio ganger vardera om vi ville bo hos just dem och efter tio stycken ganska vanliga "No gracias" lackade Anna (till stor del pa grund av sin annu sjuka mage) och sa med sin morkaste och starkaste stamma "NOOOOOOO!". Till och med jag blev lite radd, men det var bra gjort! Vi tog oss relativt snabbt darifran, efter att jag surt avfardat en kille som jag trodde var taxichauffor.

Efter att ha foljt med Evelina och Karin till sitt casa kom denna taxichauffor igen och presenterade sig som Bernando, var vard. Pinsamt tyckte vi, men han var lika trevlig anda och foljde oss till sitt andra casa da hans forsta var fullbokat. Redan dar borde tva smarta naturvetare ha reagerat pa att nagot var fel da vi ju faktiskt bokat via internet, men det gjorde vi dessvarre inte. Allt var frid och frojd och vi spenderade hela dagen och kvallen i den vackra staden, med telefonen "hemma" pa laddning. Det var dumt... Nar vi kom, ca halv ett pa natten, laste jag smset fran min kara far dar han varnade oss for manniskor som utger sig for att vara ens vard och leder en till ett annat casa. Var riktiga vard hade mailat att han vantade pa oss och han skulle ju faktiskt inte ha mott oss vid bussen, vilket vi inte heller reagerat pa. Vi hade alltsa blivit grundlurade, KUL! Men vad kunde vi gora at det mitt i natten? Vi fick sova pa det falska stallet, om an lite oroligt fran min sida, for att imorse fixa det hela. Aven fast vi loste det smidigt och utan problem kan vi inte undvika att kanna ett visst hat mot denna fakeBernando. Jag skulle rada honom att halla sig inne de narmaste dagarna.

Det ar nu man far forsoka tanka att vi lever, mar bra och solen skiner antligen rejalt! Det blir mycket lattare att hantera alla hinder da. Sen alskar vi ju Trinidad ocksa, och vi har varldens basta familjer som alltid stottar oss! Vi ar ganska lyckliga anda nar man tanker efter. Tack for allt cred jag fick tillslut for att jag ar en sa bra van, det gor ocksa att allt kanns mycket battre! Hanna; vi har ett litet onskemal om att du stannar i Norge tills vart vykort kommer, vi skulle uppskatta det!

Pussar fran varmen fran en ganska lycklig Nicolina, om an lite bitter.

Japp varldens mest ynkliga manniska at your service. A. Svensson har dragit pa sig magsjuka och jag ligger nu hemma, ororlig i sangen medans Nico ranner runt ute pa stan med Evelina och Karin (Vaxjobrudarna). Det har alltsa blivit annu bedrovligare an sist. Tur att vi ar sa HIMLA harda (tack Kattis, for Skinnarmojamforelsen, kunde inte sagt det battre sjalv).

Nej men for att halla modet uppe tankte jag lista massa bra saker som har hant.
Vi har ju t ex tagit oss till Havanna, en sinnessjukt vacker stad (som krylar av gamla bilar, pappa). 
Vi bor hemma hos varldens gulligaste Victoria och Ernesto, precis pa gangavstand till typ allt.
Vi har blivit vanner med tva fruktansvart gulliga Vaxjobor.
Vi kan kopa kalasbillig rom.
Det ar ganska varmt (men tyvarr inte sa soligt).
Vi har ganska varmt varmvatten i duschen(!).
Vi ar sams, oftast iaf (vi tycker ju lite olika ibland, som t ex om man maste peta i sig Resorb som smakar bla om man ar magsjuk eller om man ska fa ata det man kanner for, om det ar jattecoolt eller jattelaskigt att aka och se pa valar i Dom. Rep., om vi ska lagga massa dyra pengar pa att lagga upp bilder pa bloggen eller inte, osv osv. Inga storre saker liksom)
Vi spracker inte budgeten sa jattemycket som vi hade kunnat gora.
Jattemanga laser var blogg, TACK FOR DET! 
Jag har upptackt att jag faktiskt inte ar jattedalig pa spanska.
Vi har hittat en relativt billig buss till Trinidad som vi ska ta  imorgon (och nej, inte on Trinidad som i Trinidad & Tobago utan staden Trinidad har pa Kuba).
Vi har sett lite fin salsa nar vi var ute och drack Cubalibres haromkvallen. Osv,osv.
Nej nog far vara nog, nu orkar jag typ inte vara sahar overpositiv langre.

En dalig grej da, som ju ar lite trist ar att cigarrerna har kostar skjortan!!!! 10 kubanska konvertlibla pesos (typ 10 USD!) for EN ynka cigarr. Vi ska forsoka leta reda pa billigare. Rom kan ni dock fa i stora lass, en flaska pa 70 cl kostar ca 3.85. Det kanns liksom mer overkomligt.

Tack far alla fina  kommentarer vi far, vi blir lite rorda av det ar sa manga hemma som bryr sig om oss. Kattis: ett vykort ar redan pavag! Ni som inte far nagot denna omgangen: jag har bara delat upp det lite, ni far ett nasta gang jag skickar! Lovar! (Kattis du ar med i bada vykortsgrupperna)

Nu tankte jag ju da prova att lagga upp lite bilder (Nico ar ju inte har!) sa vi far se hur det gar.

Pussar pa er! Var glada att jag inte kan pussa pa er pa riktigt!

Anna med tomma magen

OjojojojojOJ, vart ska vi borja? Resan till detta foraldrade land blev langre, krokigare och betydligt dyrare an vi hade tankt oss. Vi lamnade Negril i forrgar morse och forst idag har vi duschat sen avfarden, det sager kanske lite om motgangarna vi mott? Okej, det hela borjade med en bussfard till Montego Bay dar vara forhoppningar var att det skulle ga ett plan till Kuba under dagen som vi smidigt kunde hoppa pa. NEJ! Tydligen inte. Foljaktligen tog vi oss in till staden for att besoka en resebyra. Gick det som vi tankt oss? NEJ! Det var svindyrt att fixa resa till och fran Kuba. Da tankte vi: "vi besoker en annan resebyra". Gick det bra? NEJ! Vi gav upp det dar med resebyraer och fokuserade pa boende for natten istallet. Gick det bra? NEJ! Det vi hittade var ETT ledigt rum med tre dubbelsangar och det tankte vi inte betala for. Det hela fortlopte typ sa har: Vi tog en taxi till flygplatsen, horde oss for om biljetter till Kuba (under tiden hade pappa Redner, TUSEN TACK, bokat biljetter fran Kuba till Dominikanska vilket kravdes for att fa visum), blev bundisar med tva flygplatsarbetande jamaicaner, bokade biljetter till morgonen efter och bestamde oss for att sova pa flygplatsen. JA, ni laste ratt, vi sov pa flygplatsen! Och da tanker man kanske att "ja, de sov ju i alla fulla fall under tak". Nope. Vi sov utanfor ankomsthallen pa en underbart skon trabank (eller inte!). Det dar med hygien skippade vi det lilla dygnet. Ca tre timmars somn var lyckades vi skrapa ihop! Anna spelade kort med en stadare och jag fick ett fint erbjudande om att gifta mig med en 50+are.

Igar morse tog vi alltsa flyget, det dyra med varldens ynkligaste frukost, till Kuba. Under var vantan pa gaten traffade vi for ovrigt tva svenska tjejer som vi planerar att aka till Santiago de Cuba med. Karin och Evelina fran Vaxjo. De tva och de tre parokta skaningarna som vi traffade i Kingston ar an sa lange de enda européerna vi traffat under resan. Efter manga passkontroller och sniffande knarkhundar tog vi taxin in till Havanna for vart nasta mission; boende har. Vart forsta stopp blev Casa Abel vilket tyvarr var fullbokat, men Abel var sa snall att han fixade boende till oss pa annat hall. Hur ofta hander det liksom? Kan ni tanka er receptionisten pa Skandic Hotell saga "tyvarr ar det fullt har, men jag har fixat ett rum till er pa Clarion"? Ungefar varldens sotaste tant kom och hamtade oss och foljde oss till hennes och hennes mans lagenhet i centrala Havanna. Har bor vi alltsa nu, for 30 dollar natten med sovrum, badrum och vardagsrum. Jattestor frukost och det som nastan ar mest fantastiskt av allt, INTERNET! For en gangs skulle hade vi lite tur da internet hemma tydligen ar jatteovanligt pa Kuba, den turen tackar vi for!

Trotta som vi var dackade vi, pa fullt allvar, klockan halv fem igar kvall efter en tur pa stan och vaknade imorse klockan sex. En liten trevlig overraskning vantade da jag kastade ut benen fran sangen, satte ner fotterna pa golvet och horde ett fint litet "plask". Vad tankte jag da? NEJ! Inte mer oflyt? Eller flyt kanske man ska saga? HELA GOLVET var tackt med ett typ tva centimer hogt vattenlager, i HELA LAGENHETEN! En liten fin oversvamning skulle man kanske kunna kalla det. Och vart hade vi all var packning om inte pa detta vattentackta golv? Annas packning klarade sig relativt bra men typ 90% av mina klader var dyngsura. Som tur ar bor vi hos varldens basta manniskor som fixade allt at oss, de torkade upp vattnet, torkade kladerna och hangde upp dem, ordnade varldens frukost och bad sa hemskt mycket om ursakt. Sa nu kanns allt bra igen! Eller ja, bra och bra kanske man inte ska saga. Vi kom pa i efterhand att det kostade oss 700 kronor att vaxla fran amerikanska dollar till kubanska konvertibla pesos pa flygplatsen, detta pa grund av handelsembargot med USA. Vi far helt enkelt forsoka tanka som min kara far sa fint skrev "Men skit i det det ar bara pengar. Bara ni mar bra sa ar jag nojd". Vi far se det sa. Vi mar ju faktiskt bra och ar nyduschade och har rena klader pa oss for forsta gangen pa typ tre dygn! Sen ar vi ju i en alldeles unik stad med gamla amerikanare som kor omkring och blir lagade om vartannat pa gatorna, och inte bara det, det ar ju varmt och soligt ocksa! Sa varfor klaga? Nu ska vi och vara hundra myggbett salsa ut pa stan och roka cigarrer och dricka rom, som akta kubaner (bortsett fron myggbetten kanske)!

Kisses, och en liten onskan om att ni coolar ner lite i vantan pa att era kommentarer publiceras pa bloggen (typ Lina och Kattis), fran Nico G med A-girl som jobbigt bihang