Nicolina och Anna njuter i Karibien

Vi ska VERKLIGEN uppskatta var svenska kollektivtrafik betydligt mycket mer! Vissa uppskattar den troligtvis inte alls, men det borde man gora! Det fick jag, froken Svensson och Vaxjobrudarna erfara igar. Vi pallrade oss upp halv sex ur vara skona sangar for att klockan sju ta bussen, trodde vi, fran Havanna till Trinidad (en jattevacker stad pa Kubas sydkust). Det blev INTE RIKTIGT som vi hade tankt oss. I fyra laaaaanga timmar fick vi vanta utanfor hotell Inglaterra i sallskap med mysiga flygor och hemlosa hundar. Vi fick se solen ga upp, se typ tusen andra bussar aka forbi och var plan att ata var medhavda frukost pa bussen andrades snabbt. Under dessa fyra timmar skapades en forhoppning om att vi i alla fall kunde fa lite pengar tillbaka da arslena pa bussbolaget lyckats overboka en buss och inte direkt var snabba pa att fixa en ny. Denna forhoppning var onodig. Da jag fragde damen pa hotellet som ordnade upp allt om vi kunde fa en viss ersattning svarade hon lite irriterat: "Nooooo, OF COURSE not!". Tacka vet jag svensk kollektivtrafik!

Som tur ar var bussresan i alla fall en trevlig upplevelse men underbara vyer utanfor fonstret. Sma sota byar, fina akrar och en standigt lysande sol hojde humoret en aning. Men denna lilla lycka forstordes snabbt da vi klev av bussen i Trinidad. Inte alls pa grund av den sjukt vackra staden utan pa grund av de SJUKT JOBBIGA manniskorna. Alla fragde typ tio ganger vardera om vi ville bo hos just dem och efter tio stycken ganska vanliga "No gracias" lackade Anna (till stor del pa grund av sin annu sjuka mage) och sa med sin morkaste och starkaste stamma "NOOOOOOO!". Till och med jag blev lite radd, men det var bra gjort! Vi tog oss relativt snabbt darifran, efter att jag surt avfardat en kille som jag trodde var taxichauffor.

Efter att ha foljt med Evelina och Karin till sitt casa kom denna taxichauffor igen och presenterade sig som Bernando, var vard. Pinsamt tyckte vi, men han var lika trevlig anda och foljde oss till sitt andra casa da hans forsta var fullbokat. Redan dar borde tva smarta naturvetare ha reagerat pa att nagot var fel da vi ju faktiskt bokat via internet, men det gjorde vi dessvarre inte. Allt var frid och frojd och vi spenderade hela dagen och kvallen i den vackra staden, med telefonen "hemma" pa laddning. Det var dumt... Nar vi kom, ca halv ett pa natten, laste jag smset fran min kara far dar han varnade oss for manniskor som utger sig for att vara ens vard och leder en till ett annat casa. Var riktiga vard hade mailat att han vantade pa oss och han skulle ju faktiskt inte ha mott oss vid bussen, vilket vi inte heller reagerat pa. Vi hade alltsa blivit grundlurade, KUL! Men vad kunde vi gora at det mitt i natten? Vi fick sova pa det falska stallet, om an lite oroligt fran min sida, for att imorse fixa det hela. Aven fast vi loste det smidigt och utan problem kan vi inte undvika att kanna ett visst hat mot denna fakeBernando. Jag skulle rada honom att halla sig inne de narmaste dagarna.

Det ar nu man far forsoka tanka att vi lever, mar bra och solen skiner antligen rejalt! Det blir mycket lattare att hantera alla hinder da. Sen alskar vi ju Trinidad ocksa, och vi har varldens basta familjer som alltid stottar oss! Vi ar ganska lyckliga anda nar man tanker efter. Tack for allt cred jag fick tillslut for att jag ar en sa bra van, det gor ocksa att allt kanns mycket battre! Hanna; vi har ett litet onskemal om att du stannar i Norge tills vart vykort kommer, vi skulle uppskatta det!

Pussar fran varmen fran en ganska lycklig Nicolina, om an lite bitter.