Nicolina och Anna njuter i Karibien

Sa var man pa London Heathrow och resan gar mot sitt slut. Resandet har gatt bra, forutom att vi pa flyget fran New York till London hamnade mitt i en skitjobbig skolklass som bara var allmant jobbiga och hogljudda. Stackars Anna sov ingenting pa grund av ett kna som hon slog i pa bussen fran New York. Just precis, bussen fran New York. Vi tog namligen en tur in till the Big Apple igar. Sa himla coolt! (OBS! Skifte av skribent) Eller tja, man kanske inte ska saga att vi ar sa himla coola anda. Vi akte in till Grand Central Station, kopte take-awaymat och akte tillbaka. Det var liksom det som hanns. Men det var vart det och vi hade kul! Tills jag slog i knat som sagt. AJ. Vagade inte ta personalens smartstillande da jag inte vet vad acetylsalicylsyra heter pa engelska. Men ni ska veta att det ar lite synd om Nico ocksa, hon satt bredvid jobbigaste skolungen och maste numera dessutom dras med en halv handikappad.

Sedan sist vi skrev har foljande hant: Vi har tagit oss tillbaka till Port of Spain och fragan pa allas, och da menar jag verkligen ALLAS lappar, ar varfor vi for guds skull inte stannar over karnevalen. Ja, vem vet. Kanske var vi lite dumma och tankte att den skulle vara i slutet av februari och att vi darfor skulle hinna med den om vi akte 20de. Inte visste vi att hela halabaloot startade 21a. Vi har dock hunnit med lite karnevalforberedelser. STOR socakonsert och lite steelpanband minsann. (OBS! Skifte av skribent igen) Konserten var jattebra, vi blev sapass fralsta i musiken att vi till och med kopte en skiva i forrgar. Nog ar vi lite bittra att vi missar karnevalen alltid, men men, vi har nu en utmarkt ursakt till att aka tillbaka. Man far se det positivt!

Forutom det har det egentligen inte hant sa mycket. Det blev en sista yttepyttetur pa stranden i torsdags och pa kvallen holl vi oss inne da vi fatt formaningar fran alla hall att Port of Spain ar JATTEFARLIGT! Nagon sa i och for sig att om man overlevt Jamaica ar det nog ingenting men man kan aldrig vara tillrackligt saker. I tisdagskvall, dagen innan vi tog den som tur ar ganska stabila baten till Trinidad, var vi barnvakter for Uffe och Katinkas barn. Det var ett OTROLIGT hart jobb. Eller snarare inte. Vi satt bara hemma hos dem och hade koll pa barnen nar de sov, inte sarskilt tungt alls. Pa vagen till deras lagenhet, hall i er nu alla nervosa manniskor, fick vi reda pa att det dar mordet i hostas pa det svenska paret hande ungefar tva kvarter bort. Nog blev vi lite skakiga men nar de drog historien bakom blev vi lite lugnare, sa det ar ingen ide for er att bli nervosa i efterhand, mordaren tog livet av sig precis innan de skulle fanga honom sa det ar lugnt.

Det har inlagget blir kanske lite rorigt men efter en i princip somnlos natt och byte av skribent hit och dit tycker jag inte att man kan begara sa mycket mer, vi gor sa gott vi kan!

Pa planet fran Trinidad till NY, da vi tyvarr inte fick sitta bredvid varandra, forsokte jag utvardera resan lite i mitt huvud. Men helt arligt sa gick det inte, jag kande mig bara sa himla tom. Varken glad eller ledsen over att lamna ljuva och varma Karibien med manniskor som kallar en honey och darling till hoger och vanster (lite mysigt nar gamla tanter sager sa faktiskt, mer sant i Sverige tack!), och varken glad eller ledsen over att aka hem. Bara tom liksom. Jag och froken Svensson kom fram till att allt ar for stort att smalta. I alla fall idag. Kanske imorgon, kanske pa mandag, kanske om en vecka. Vem vet? Forhoppningsvis kommer insikten nagon gang och da hoppas och tror jag att det kommer vara med stolthet och OTROLIGT MYCKET gladje som man ser tillbaka pa vart aventyr. Vi angrar det inte for en sekund!

Nu ar det dags att boarda planet hem till Sverige, home sweet home.

Med karlek
Nicolina