Nicolina och Anna njuter i Karibien

Ja, det ar faktiskt sa vi kanner. Har i Las Terrenas pa Dominikanska har vi for forsta gangen under resan kant oss riktigt hemma. Detta av manga anledningar, typ att vi stannat mer an en vecka pa samma stalle for forsta gangen, de underbara manniskorna, asnan Paco och hundarna som ar lite val nargangna lite val ofta, gasolspisen som vi lagat otroligt fina middagar pa (typ nudlar) osv. Vad har da hant sen senast vi skrev? Har foljer en liten rapport av de senaste aventyrliga dagarna:

I onsdags anstrangde vi oss typ dubbelt sa mycket fysiskt som vi gjort sammanlagt under hela resan. Vadan detta? Jo, en liten tur till fots, vadande genom en strom flod tre ganger, fem kilometer uppat i bergen vid El Limón for en liten fin badtur i ett 52 meter hogt vattenfall. Nog var det vart modan men vara stackars arslen har aldrig matt sa daligt som dagen efter. Annars kande vi forvanansvart lite efter denna lilla fard uppat och nedat. Det ska da namnas att 99% av alla de andra turisterna som var dar (den enstaka resterande procenten var typ vi) hyrde en guide och en hast for att ta sig till det vackra vattenfallet, medan vi hardhudade gotlandskor alltsa gick till fots, utan guide. Ar det lite applader jag hor?

Dagen efter detta, i torsdags, var det dags for ett annat litet aventyr: walewatching i Samaná. I arla morgonstund begav vi oss upp ur var skona sang for en frukost i morkret med var standige foljeslagare Paco. Da det borjade ljusna bar det av till fots till gua-guastationen en bit bort dar vi och kanske fem till satte oss i en minibuss med plats for elva passagerare. Under halvtimmesfarden till Sanchez, tvars over bergen, fylldes denna stackars minibuss med typ tio, tolv stycken till nyvakna passagerare. Varfor snala med platserna? Vi borjar typ vanja oss med det dar nu, ett helt eget sate i en buss nar man kommer hem kommer nog kannas hemskt kallt och trakigt, ingen mysfaktor pa det riktigt. Hur som helst, i Sanches bytte vi gua-gua for annu en fard, denna gang till Samaná for sjalva valskadningen. Jag skams over att saga att vi blev besvikna. Visst, vi sag val ett ganska stort antal valar spruta vatten och hoppa och ha sig, men det var inte alls sa maktigt som vi hoppats pa. Det kan val ha och gora med att deras enorma storlek nog aldrig riktigt sjonk in da de var sa langt bort, och visst kan regnet som borjade osa ner efter halva farden ha forstort det en aning, men vi var faktiskt besvikna efterat. Att Anna blev lite seasick gjorde inte det hela battre precis. A andra sidan sa sa guiden pa baten en valdigt smart sak som lattade vara hjartan lite. Dessa 58 USD som varje person betalade for den lilla farden kan pa satt och vis radda valarnas overlevnad da det okar valturismindustrin och darmed minskar valjakten och antalet mordade valar. Sa trots besvikelsen madde vara hjartan ganska bra efterat.

Vad har hant utover detta da? Tja, inte sa mycket egentligen. Vi hade en jattesmaskig och trevlig barbeque med alla pa Fata Morgana, och kanslan av att tillhora en liten familj har pa Dominikanska forstarktes. Trots det envisa regnet och det graa vadret blev det en liten badtur i vagorna igar, och lite souvenirshopping har vi hunnit med ocksa. Just det ja, igar nar vi satte oss vid internetcafét har i Las Terrenas fick vi lite Afrika-flashbacks da HELA stan bjod pa ett litet mysigt stromavbrott. Det enda positiva med det var att vi slapp alla slangkyssar och flirtande killar under hela farden hemat, vilket typ var himmelriket, da man ju typ inte sag nagonting. Hundarna, som finns OVERALLT, gillade det inte och var helt knappa. Den tio minuter langa hemfarden som annars brukar vara ganska tyst och lugn bjod pa typ tjugo galna och skallande hundar. Sa nog kan den lilla staden Las Terrenas bjuda pa lite spanning i tillvaron anda.

Mamma, pappa, Torsten och Birgitta, och alla andra eventuella nojiga slaktingar och vanner, ni kan vara lugna vad det galler farden till huvudstaden och flygplatsen imorgon. Istallet for en vinglig motoconcho utan hjalm som sist har vi flirtat in oss i Mikaels och Ruths (det amerikanska vraltrevliga gamla paret pa Fata Morgana) hyrbil. Sa farden harifran ska nog ga betydlig smidigare an vagen hit, och vad annu battre ar, vi slipper den dyra taxikostanden fran Santo Domingo till Las Americas (flygplatsen) da den lilla hyrbilen ska lamnas just dar. Perfekt!

Summa sumarum ska det bli svart att lamna Las Terrenas, trots att vi fixat farden till flyget pa basta mojliga satt. Det tar emot att behova saga hejda till alla, manniskor som asnor, och kanslan av att ha ett eget kok kommer vi garanterat sakna. Imorgon bitti klockan atta vet jag tva tjejer som med tunga steg kommer satta sig i hyrbilen och vinka hejda till harliga Fata Morgana, i fina Las Terrenas pa Dominikanska Republikens norra kust. De ska gora sitt basta for att kliva i land pa Dominica med ett oppet sinne och stor mottaglighet for ett nytt fint stalle, men de kan inte lova nagot. De tackar och bockar for den harliga veckan som Las Terrenas bjudit pa och hoppas pa att kanske nagon gang fa komma tillbaka!

Peace out
Nico G